Social fobi

Det finns ett fåtal människor som känner sig säkra och trygga i alla sociala situationer och det finns en del som känner sig blyga och osäkra i de flesta sociala sammanhang. För de flesta av oss varierar det nog. Man känner sig hemma och säker i vissa situationer och nervös och bortkommen i andra. Men för uppemot 15% av befolkningen handlar det inte om nervositet, utan om ångest och social fobi.

Nervositet inför muntliga redovisningar är nog snarare regel än undantag och det är väl få som gillar att göra bort sig. Men för en person med social fobi handlar det inte om lite nervositet, utan om en stark rädsla, en rädsla för att bete sig på ett pinsamt sätt eller för att visa tecken på ångest.

Antingen undviks de fruktade situationerna helt, eller så uthärdas de under intensiv ångest eller plåga. Hos vuxna är det inte ovanligt med panikattacker, medan barnens rädsla kan ta sig uttryck i form av gråt och vredesutbrott eller så blir barnet stelt av skräck.

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det handlar om att man är rädd för hur man ska uppfattas av andra människor, och man vill oftast inte framstå som nervös, inkompetent eller klumpig. Alltså är man orolig för att andra ska märka att man rodnar, darrar på handen, svettas, stakar sig – eller svarar fel, snubblar eller spiller.

Ibland är den här rädslan bara förknippad med en eller par situationer, till exempel att prata inför en grupp, att äta på restaurang eller skriva sin namnteckning när andra ser på, men för en del upplevs nästan alla sociala sammanhang och prestationssituationer som skrämmande och då brukar man tillägga att det handlar om en generaliserad social fobi.

Det är inte så att personer med social fobi är klumpigare, mindre begåvade eller mindre socialt kompetenta än andra – många gånger är det snarare tvärtom. I likhet med andra fobier så rör det sig om en överdriven eller orimlig rädsla, och på ett plan finns det en insikt om att det är på det viset (i alla fall hos vuxna).

Det brukar ofta visa sig att kraven man har på sig själv är helt andra än de förväntningar man har på andra människor. Trots att man själv har överseende med och full förståelse för andras tillkortakommanden, så har man svårt att acceptera sina egna eventuella misslyckanden eller ”svagheter”.    

Hur får man hjälp?

Målet med en behandling brukar vara att man ska kunna göra det man fruktat, utan att känna en stark ångest. Vägen dit kan dock se olika ut.

Att undersöka och ifrågasätta de tankar som är kopplade till rädslan är ett naturligt inslag i en behandling. Eftersom rädslan att bli granskad av andra har en så central roll, kan gruppbehandlingar vara ett bra alternativ i vissa fall. För många blir det en Aha-upplevelse att höra att det finns andra som känner det precis som man själv gör. Dessutom har man möjlighet att öva på att exempelvis hålla tal, hälla upp vatten eller äta mat samtidigt som övriga gruppmedlemmar ser på. För den som föredrar insiktsfulla samtal passar antagligen en individuell kontakt bättre.

Om den sociala fobin utgör ett stort hinder och lidande kan man få hjälp på en psykiatrisk mottagning, men vuxna blir ofta hänvisade till husläkaren/vårdcentralen som ett första steg. Man kan också vända sig till en privatpraktiserande psykolog.