Illustration: Malin Blom

Fobier

De flesta av oss är vi väl rädda för någonting, till exempel för mörker, för ormar, eller för sprutor. För ungefär 10-15% av befolkningen blir rädslan, någon gång i livet, så stark och får sådana orimliga proportioner att man kan tala om en fobi. Ordet fobi kommer från grekiskan och betyder fruktan eller skräck – och det är precis vad det handlar om.

Den som är rädd för ormar kanske ser sig för lite extra var hon eller han sätter ner fötterna under skogspromenaden, medan den som har ormfobi helt väljer bort skogspromenaderna och raskt byter tv-kanal när det är naturprogram. Just ormar hör till de vanligaste sakerna som vi är rädda för, men man kan ha fobi för i princip vad som helst. Man brukar dela in specifika fobier i fem olika grupper beroende vad det är som utlöser rädslan. 

• Levande varelser som ormar, spindlar, hundar och sniglar.
• Blod, sprutor och skador.
• Naturföreteelser som stormar, höjder och åskväder.
• Specifika situationer som trånga utrymmen (klaustrofobi), flygresor och broar.
• Annan form som till exempel kräkningar och höga ljud.

Vare sig det handlar om harmlösa fjärilar eller flygresor, så inser en vuxen människa med fobi att rädslan är överdriven eller orimlig. Trots den insikten kan en fobi vara ett verkligt handikapp, eftersom den kan få en person att undvika och avstå en mängd situationer och aktiviteter, alternativt så uthärdar personen dessa situationer under intensiv ångest eller plåga. Man skulle kunna säga att rädslan har tagit kommandot över förnuftet.

Hur får man hjälp?

En stark flygrädsla behöver inte utgöra ett stort problem, om man inte har ett arbete eller ett fritidsintresse som inkluderar flygresor. Men har man en fobi som ofta ger upphov till väldiga obehagskänslor eller som leder till så mycket undvikandebeteenden att det påtagligt försvårar ett normalt fungerande i vardagen, i yrkeslivet, i sociala aktiviteter eller relationer, ja då bör man söka hjälp. För hjälp finns att få!

Kognitiv beteendeterapi, i form av exponeringsbehandling, har visat sig vara en mycket effektiv behandling mot specifika fobier. Upp emot 95% blir hjälpta av behandlingen.

Behandlingen utgår ifrån att rädslan är inlärd, att man antingen genom klassisk betingning eller via modellinlärning lärt sig koppla ihop en viss sak eller situation med obehagliga kroppsliga reaktioner såsom hjärtklappning, svettningar och svårigheter att andas.

Det starka obehaget gör att man flyr ifrån situationen. Och kan man, så undviker man att hamna i en sådan situation.

För varje gång man flyr ifrån en jobbig situation så upplever man att ångesten/obehaget avtar – och därmed befästs fobin.

Exponeringsbehandlingen går ut på att man, under kontrollerade former, successivt får utsätta sig för det som väcker obehag och stanna kvar tillräckligt länge för att hinna uppleva att ångesten faktiskt avtar av sig själv. Då sker en nyinlärning, det vill säga man lär sig koppla ihop spindlarna/hissarna/åskvädren med ett lugnt och avslappnat tillstånd. Och då framstår de inte som så skrämmande längre.  

Om besvären är omfattande kan man få hjälp inom psykiatrin. Man kan också vända sig till en privatpraktiserande psykolog eller psykoterapeut. Det är viktigt att man i kontakten med dem som ska hjälpa en säkerställer att de har rätt kompetens för och erfarenhet av problemområdet.