Tvångssyndrom, OCD

Att dubbelkolla saker, ha fixa idéer och små ritualer för sig, det är saker som vi ägnar oss åt lite till mans - på ett mer eller mindre tvångsmässigt sätt. Cirka 2 % av oss gör det i en sådan omfattning att det blir ett hinder i vardagen och/eller förorsakar ett stort lidande. Det kallas då för tvångssyndrom eller OCD, som är en förkortning av Obsessive Compulsive Disorder.

Emellanåt väljer vi att göra saker på ett visst sätt, inte för att det är det mest effektiva sättet att göra det på, utan bara för att det känns bra att göra på det sättet.

Vi utför också handlingar för att det ska bringa tur eller förhindra olyckor, vi håller tummarna för att det ska gå bra och vissa spottar tre gånger om de ser en svart katt gå över vägen, för att bara nämna några exempel.

De flesta av oss inser att tummarnas positioner knappast lär påverka huruvida det är en nit- eller vinstlott som ligger i fickan. Inte heller lär det öka Sveriges chanser att vinna basket-VM, ändå så håller vi våra tummar – för säkerhets skull.

Skillnaden mellan skrockfulla beteenden och tvångshandlingar kan ibland vara hårfin. Däremot är det en väsentlig skillnad mellan att ha tvångssyndrom och att bara vara lite skrockfull eller extremt noggrann med vissa saker.

Den som lider av tvångssyndrom har tvångstankar och/eller tvångshandlingar som orsakar ett påtagligt lidande, är tidskrävande (minst en timme om dagen) eller som försämrar fungerandet på arbetet eller i vardagen i övrigt.

Symtom

En tvångstanke är en påträngande tanke eller impuls som upplevs som skrämmande och obehaglig. Innehållet i tankarna handlar ofta om katastrofliknande situationer, till exempel att man själv ska skada någon man tycker om, eller att man själv eller en anhörig ska smittas av farliga bakterier.

En tvångshandling är något som man känner sig tvingad att utföra till följd av en tvångstanke eller i enlighet med regler som strikt måste följas.

Syftet med en tvångshandling är att minska lidandet eller förhindra att fruktade händelser inträffar.

Den som utför tvångshandlingarna brukar i regel försöka dölja det för omgivningen, eftersom åtminstone de vuxna är medvetna om att det handlar om överdrivna eller orimliga beteenden. Och därför skäms man ofta, och många gånger tror man också att man är helt ensam om att tänka och bete sig på det här sättet – vilket man alltså inte är.

En del tvångshandlingar är i det närmaste omöjliga att upptäcka för omgivningen, eftersom de bara försiggår inuti huvudet i form av exempelvis ett tyst rabblande av siffror eller fraser (så kallade mentala ritualer).

Exempel på vanliga typer av tvångsbeteenden är: att man är överdrivet noga med att tvätta sig eller hålla rent hemma, att man upprepade gånger måste kontrollera om man stängt av apparater och låst dörrar - eller att man gjort saker rätt, att man måste upprepa ett visst beteende ett visst antal gånger, att man måste se till att saker ligger på ett visst sätt (ofta eftersträvas symmetri).

Hur får man hjälp?

Den psykologiska behandling som har mest forskningsstöd är en kognitiv beteendeterapeutisk metod som kallas exponering med responsprevention.

Behandlingen går i korthet ut på att man får exponera/utsätta sig för det som väcker obehag, till exempel smuts, och sedan försöka avstå från att utför tvångsritualen/responsen, exempelvis tvätta händerna. Behandlaren ger en tydlig förklaring till hur behandlingen går till och varför den fungerar.

Tre av fyra patienter har god nytta av den här metoden, det vill säga man upplever en påtaglig förbättring eller är helt symtomfri vid behandlingens slut.

Antalet behandlingstillfällen är vanligen mellan 10 och 20 gånger, men för den som under en längre tid haft omfattande tvång kan det behövas både längre och mer omfattande behandlingsinsatser, eftersom hela livssituationen kan ha påverkats.