Ångest

I vardagligt tal har ordet ångest kommit att betyda lite vad som helst som man upplever som obehagligt. Frustration, livsleda, oro, förtvivlan eller dåligt samvete, kan nog alla passa in under begreppet. Också allvarlighetsgraden är flytande. Alltifrån ogjorda läxor till kommande klimatkatastrofer kan kännas som ångestskapande.  Inom psykologin och psykiatrin har man en snävare definition av begreppet, även om ångest kommer i flera olika former och kan ta sig olika uttryck.

Ångest i psykologisk mening handlar i grund och botten om någon typ av oro eller rädsla. De kroppsliga aspekterna av ångesten är spänning, ett ”inre tryck” eller rastlöshet, och det kan vara just dessa kroppsliga sensationer som skapar obehag. 

Den psykiska ångesten kan variera i styrkegrad alltifrån ängslan eller oro, till skräck eller fullskalig panik. Den kan utgöras av en kortvarig episod eller vara ständigt närvarande, nästan som ett personlighetsdrag. 

Man skiljer mellan primär ångest, där ångestsymtomet är själva grunden i diagnosen, och sekundär ångest, då ångesten snarare är ett av flera symtom, t ex vid depression eller personlighetsstörning.

Det finns också anledning att skilja mellan realångest – ångest där man är medveten om vilken omständighet i livet som ligger bakom ångesten, och irrationell ångest – där patienten inte själv förstår ursprunget. 

En form av mer diffus irrationell ångest kallas fritt flytande ångest, medan en annan typ av irrationell ångest bara uppträder i vissa situationer.

Men glöm inte heller att ett visst mått av ångest är en del av livet och fyller en viktig funktion. Ångest är nämligen den starkaste drivkraft vi har för förändring, vare sig det är faktorer i omgivningen eller hos en själv som man måste ta itu med.  

Ångest kan också vara en följd av att vi inte har någon förklaring till själva vår existens, det vill säga en del av livets existentiella villkor.

Symtom

En viktig aspekt av ångest är att den alltid åtföljs av speciella kroppsliga reaktioner. Kroppen, tankarna och känslorna är så tätt sammanvävda att det ofta är svårt att urskilja vad som är hönan och ägget, vilket också innebär att det finns en del kroppsliga sjukdomar som har ångest som symtom. 

Samspelet fungerar i alla riktningar så att de kroppsliga reaktionerna väcker negativa känslor och tankar, ältande av tankar leder till ökad oro, oro leder till reaktioner i kroppen osv. På det här viset kan man säga att ångesten är väldigt bra på att hålla sig själv vid liv och ständigt växa sig starkare.

Själva ångesten är egentligen helt ofarlig, i den meningen att den inte innebär att man är vare sig galen eller håller på att dö. Däremot är ångest fruktansvärt obehagligt – kanske ett av de obehagligaste symtom man kan drabbas av. Därmed utgör den också en riskfaktor för olika överilade, farliga beteenden såsom missbruk, självskadebeteenden och självmord. 

Ofta hamnar också ångestpatienter i den – ännu mer ångestskapande – situationen att de upplever att de inte tas på allvar och inte får vård, vare sig de söker hjälp för att de tror att det är något fel på kroppen, eller inom psykiatrin. Det beror på att man inom vården prioriterar utifrån allvarlighetsgrad och farlighet, snarare än utifrån lidande.

Ångestdiagnoser är också ofta rejält handikappande om de tillåts pågå år efter år. Det vanligaste sättet att hantera ångest på är att undvika ångestväckande situationer, och därmed begränsa sitt liv. I värsta fall kan man hamna i ett läge där man knappt klarar av att lämna hemmet, än mindre att ha normala kontakter med andra. Och det säger sig väl självt att man inte mår bättre av det.

Hur får man hjälp?

Grunden i all ångestbehandling är att låta ångesten leda till handling, i motsats till handlingsförlamning och begränsningar. 

Om det verkligen finns något att oroa sig för, då behöver man agera för att undanröja hotet.  Om ångesten däremot inte kommer sig av något verkligt hot, då kan det vara bra med psykologisk behandling. Det är en billig investering att stoppa ångesten tidigt, innan den hunnit bli handikappande och mer svårangripbar. 

Själva ångestsymtomet kommer man bäst tillrätta med i kognitiv beteendeterapi. Om man däremot känner att man vill förstå mer om varifrån man har fått sina föreställningar eller hur man har blivit den man är, eller om ångesten är en del i någon annan diagnos, är kanske en kognitiv psykoterapi eller psykodynamisk psykoterapi att föredra.