Demens

Demens kallas sådan nedsättning av psykiska funktioner som främst drabbar personer i senare delen av livet. Det kan gälla t ex inlärning och minne, kontroll av beteendet och förmågan att rätt tolka sinnesintryck. De sjukdomar som orsakar demens ger alla en försämrad funktion i stora delar av hjärnan. Det finns flera olika orsaker till demens och vissa tillstånd vet vi mer om än andra.

Med stigande ålder ökar risken för sjukdom kraftigt. Det gäller också sådana sjukdomar och degenerativa tillstånd som drabbar hjärnvävnaden.

Den vanligaste demenssjukdomen kallas Alzheimers sjukdom (AD). Sjukdomen gör att nervceller degenererar, d v s utvecklas till det sämre, och förstörs. AD antas svara för drygt hälften av alla fall av demens.

Den näst vanligaste formen (ca 20 procent) är vaskulär demens, som beror på att små blodkärl i hjärnan brustit eller proppats igen. Det finns också några mindre vanliga demenstillstånd; frontotemporal demens, alkoholdemens (som beror på långvarigt alkoholmissbruk) samt demenstillstånd som är relaterade till andra hjärnsjukdomar som Parkinsons eller Huntingtons sjukdom.

Eftersom Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdomen handlar det mesta här nedan om den.

Symtom

De områden i hjärnan som drabbas vid Alzheimers demens är inte i första hand de som har med primära funktioner som känsel och motorik att göra. Istället brukar de första tecknen vara att omgivningen märker att personen smygande eller mer plötsligt fått svårare att minnas sådant som nyligen planerats, inträffat eller sagts. Det innebär att det är inlärningen av ny information som skadats.

Under sjukdomens förlopp drabbas sedan alltfler psykiska funktioner. Man kan få svårt att hitta vägen, även till välkända platser, och att komma ihåg de ord man vill använda.

Av sjukdomen, men också som en reaktion på den, kan personen bli nedstämd, få ångest och också uppvisa andra symtom, t ex misstänksamhet och aggressivitet.

Andra demensformer kan ge delvis andra symtom tidigt i förloppet. Frontotemporal demens förknippas exempelvis snarare med förändringar i beteende och personlighet. Människor med sådana symtom kan säga och göra saker som förefaller omdömeslösa eller farliga. Det ligger i demenstillståndens karaktär att alltfler funktioner påverkas, så att personen till sist behöver kvalificerad tillsyn dygnet runt.

Utredning och diagnos

Demens ska misstänkas vid sådana nedsättningar av psykologiska funktioner som menligt inverkar på arbetsförmåga och sociala funktioner.

Det är normalt att vissa uppgifter tar längre tid med stigande ålder, men kvaliteten i det man gör ska inte påverkas nämnvärt. Stora nedsättningar av psykologiska funktioner hör inte till det friska åldrandet.

Många blir oroliga när de tycker att de minns sämre än tidigare, och när anhöriga och arbetskamrater reagerar. Utredning kan visa sig att det rör sig om en mild kognitiv nedsättning som inte nödvändigtvis behöver utvecklas till ett demenstillstånd.

En annan typ av tillstånd som lätt kan misstas för demens är depression, där det ju finns flera effektiva psykologiska behandlingsalternativ.

Hur får man hjälp?

Det finns numera möjligheter att fördröja förloppet i demensutvecklingen med hjälp av läkemedel. Det är viktigt att dessa erbjuds så tidigt i förloppet som möjligt och att effekten utvärderas noggrant.

En del psykologiska träningsmetoder har också ett visst forskningsstöd, men stoppar inte den fortgående degenerationen av nervceller. Träningens värde ligger i att den tycks stimulera till effektivare användning av de resurser som patienten har kvar, vilket kan öka eller bevara livskvaliteten under en period.

Demenssjukdomar har ett förlopp som innebär att funktioner försämras undan för undan. För vissa sker försämringen rätt långsamt och personen kan ha en relativt god livskvalitet i många år.

Var får man hjälp?

Det finns minnesmottagningar vid de geriatriska klinikerna på de flesta större sjukhus i landet. Dessa tar emot patienter för utredning av misstänkt demens. Också geriatriska och psykiatriska mottagningar kan genomföra sådana bedömningar. Efter diagnos är det viktigt att patienten går på regelbundna kontroller, så att mer omfattande omvårdnad kan ordnas när det behövs. Det är också avgörande att anhöriga får korrekt information, avlastning och stöd.

När ska man söka hjälp?

Den som oroar sig för sina kognitiva funktioner bör söka hjälp och be att få bli undersökt. Det är mycket påfrestande att få beskedet att man troligen har en demenssjukdom, men med korrekt kunskap kan man ändå planera för framtiden på ett bättre sätt.

Råd till anhöriga

”De anhörigas sjukdom” har Alzheimers demens kallats. Många har vittnat om hur tungt det är att se sin livskamrat försvinna, trots att han/hon rent fysiskt finns kvar. Som anhörig behöver man därför se till att man har ett eget liv. Om det finns andra som kan rycka in ibland, kan man fungera som ett bra stöd mycket längre.