Neuropsykiatriska diagnoser

Uppmärksamhets- och hyperaktivitetsproblem (ADHD, Attention Deficit Hyperactivity Disorder), Aspergers syndrom, autism och Tourettes syndrom brukar i Sverige kallas för neuropsykiatriska tillstånd. Generella och specifika inlärningsstörningar brukar räknas till denna grupp.

Det här är tillstånd som traditionellt diagnostiseras inom (barn-)psykiatrin, men som inte nödvändigtvis behöver utgöra sådant lidande att de ska kallas störningar eller sjukdomar. Däremot medför de en kraftigt förhöjd sårbarhet för utveckling av alla andra typer av psykiska symptom.

Att tillstånden kommit att kallas neuropsykiatriska är egentligen mindre lyckat, av flera skäl. Den mest använda internationella benämningen kan översättas till Utvecklingsrelaterade Kognitiva Funktionshinder.

Dessa tillstånd kännetecknas av att personen har ett sätt att vara och uppträda, och ett sätt att uppfatta sig själv och andra på, som medför funktionshinder och som omgivningen reagerar på. Vissa barn, ungdomar och vuxna med dessa funktionshinder uppfattas som störande och påflugna, andra som udda eller excentriska. Redan detta kan leda till utanförskap och isolering, rentav utstötning och mobbning. Ofta medför också de här speciella dragen att personen är extra sårbar.

Ibland leder därför påfrestningar eller stress till att personen utvecklar symptom från olika psykologiska funktionssystem, som koncentrationssvårigheter, nedstämdhet, ångest, sömnstörningar med mera. Upplevelsen att inte ”vara som andra” ger lätt nedsatt självkänsla och dålig tillit till sin egen förmåga.

Symtom

Det finns visst stöd för att dessa tillstånd utvecklas på en grund av ärftliga faktorer, och i en del fall är detta kanske den enda orsaken. I andra fall rör det sig säkerligen om ett komplext samspel mellan flera faktorer: Ärftliga drag, kontakt med föräldrar, syskon och övrig omgivning.

De flesta av dessa funktionshinder utgör varianter av vanliga psykologiska funktioner. Att då och då inte vara fullt uppmärksam och koncentrerad är inget anmärkningsvärt – men att ständigt vara så ouppmärksam att det ställer till problem för en kan motivera diagnos.

På samma sätt är det vanligt att man då och då inte fullt ut kan sätta sig in i hur andra känner och tänker, eller inte förmår anpassa sitt eget handlande efter det. Men om detta är ett genomgående drag som präglar i stort sett alla kontakter med andra blir det ett hinder i det sociala samspelet.

Utredning och diagnos

Utredning och diagnos är verktyg för att underlätta tillvaron för dem som har funktionshinder och deras anhöriga. Ibland är just förklaringen - att svårigheterna beror på en identifierad funktionsnedsättning - tillräcklig för att både personen själv och andra ska se på honom/henne med andra ögon.

Utredningarna bör omfatta noggranna kartläggningar av personens uppväxt och utveckling, liksom eventuella komplikationer vid förlossning eller tidigt i livet. Kunskap om de förväntade tidsintervall när människor vanligen uppnått en viss utvecklingsnivå är viktiga för bedömningen.

Likaså behöver en noggrann medicinsk neurologisk undersökning göras, främst för att utesluta andra tillstånd eller sjukdomar som orsak till funktionshindren.

Den medicinska genomgången är också nödvändig eftersom det är vanligt att personer med dessa tillstånd har flera olika tillstånd på samma gång (s k samsjuklighet). Den vanligaste komplikationen är epilepsi, som kräver särskild utredning och behandling.

Hur får man hjälp?

Många av insatserna för personer med utvecklingsrelaterade funktionshinder består i information till personen själv, till anhöriga och till omgivningen i övrigt. För barn och ungdomar är specialpedagogisk anpassning av skol- och lärandemiljön ofta helt avgörande. Psykologisk behandling kan i vissa former vara befogad, men det är viktigt att den då anpassas efter personens förutsättningar och önskemål.