Svartsjuka

De flesta människor är någon gång i sitt liv svartsjuka. Svartsjuka är en stark och obehaglig känsloreaktion. Den består i förtvivlan och ilska över att någon annan blir föremål för intresse, omsorg och kärlek från en person vars huvudintresse man själv vill vara föremål för.

Oftast uppstår svartsjuka i parrelationer men den kan färga även andra relationer. Svartsjuka är inte en psykiatrisk diagnos och inte heller föremål för psykiatrisk forskning, därför beskrivs svartsjuka generellt här.

Svartsjukan kan naturligtvis vara befogad, som en reaktion på att man faktiskt blivit bedragen eller bortvald. Men många lider av svartsjuka som inte är befogad och som resulterar i stort lidande, både för den som är svartsjuk och för dennes omgivning.

Hur tar det sig uttryck?

Obefogad svartsjuka bottnar i rädsla för att bli bedragen, lämnad eller åsidosatt. Men många vittnar också om en stark skräck för att bli lurad och förd bakom ljuset. Rädslan föder i sin tur ofta en påtaglig ilska som riktas såväl mot den egna partnern som mot de personer man uppfattar som rivaler.

En person som är svartsjuk är hela tiden på sin vakt och letar efter tecken som tyder på att det hen är rädd för ska inträffa. Den förhöjda misstänksamheten resulterar ofta i att information tolkas på ett överdrivet eller felaktigt sätt. Ett leende, en blick, vanligt konverserande misstolkas ofta som uttryck för attraktion eller särskilt intresse.
 
Ständiga utfrågningar av partnern är vanligt och den svartsjuke letar intensivt efter motsägelsefulla data i redogörelserna. Det är väldigt vanligt med kontroller av telefonsamtal, sms, mail, det förekommer även att den svartsjuke skuggar sin partner.

Svartsjuka består alltså av stark rädsla och ilska, överdriven misstänksamhet och kontrollbeteende. Detta blir ofta mycket smärtsamt både för den svartsjuke och dennes omgivning.

Orsaker

Svartsjuka är inte något område som man forskat särskilt mycket inom. Men man kan, ur ett allmänpsykologiskt perspektiv, se några relativt uppenbara orsaker till att en person utvecklar svartsjuka.

Svartsjukereaktioner kan läras in tidigt i livet. Om nära och viktiga relationer har varit oförutsägbara och otrygga kan det fylla en funktion att vara misstänksam och på sin vakt. Misstänksamheten riskerar sedan att färga relationer även senare i livet - även då den inte är befogad. I förlängningen kan ett destruktivt svartsjukemönster uppstå.

Ofta upplever den svartsjuke att hen inte är värd att älskas och har av den anledningen svårt att lita på att partnern önskar stanna i förhållandet på sikt. Detta kan resultera i en ständig rädsla för att bli lämnad och därmed överdrivet kontrollerande och starka svartsjukereaktioner.

De kortsiktiga konsekvenserna av svartsjukebeteende är ofta lindrad oro och ångest. Att kontrollera och upptäcka att ens misstankar inte bekräftas eller att få kärleksfulla försäkringar från sin partner är självfallet lugnande och befriande för den svartsjuke. På längre sikt är dock svartsjukemönstret allt som oftast destruktivt, både för personen själv och för relationen.

Hur kan man bli hjälpt?

Det första steget ur destruktiv svartsjuka är att komma till insikt om att problemet ligger hos en själv. Att förstå att svartsjukan är överdriven och ett problem man måste ta itu med. Man bör involvera sin partner, för i de flesta fall kommer man att behöva sin partners hjälp och stöd.

Nästa steg är att kartlägga svartsjukan: I vilka situationer väcks den? Vilka tankar är centrala och vilken känsla dominerar? Hur handlar jag när svartsjukan tar över?

Med ökad kunskap och medvetenhet om svartsjukan är nästa steg att förändra sitt beteende, framför allt att stegvis minska antalet kontrollhandlingar.

Att förändra beteenden är svårt, särskilt om beteendet ger en kortsiktig lindring av obehag. Utmaningen blir därför att hitta alternativ till kontrollerna: Vad kan man göra istället för att agera på känslan?

Ett sätt att angripa problemet är att medvetet utsätta sig för situationer som utlöser svartsjuka och impulser till kontrollbeteende och sedan låta bli att kontrollera. Gör man det kommer obehaget att stiga för att sedan, efter en stund, minska. Målet med en sådan övning är att uppleva att obehaget sjunker utan att man gör kontrollen. Upplevelsen kan bryta kopplingen mellan kontrollbeteendet och ångestlindringen. Man kan på så sätt undvika att styras av oberättigade känslor och kontrollbehov.

Partnern kan hjälpa genom att inte ge försäkringar. Det krävs upprepning, hängivenhet och ibland professionellt stöd för att lyckas.