Kognitiv psykoterapi (KPT)

Med kognitioner menar man alla de tankefunktioner som människor använder för att hantera information, till exempel minne, varseblivning och resonerande. I kognitiv psykoterapi arbetar man med att förändra informationsbearbetningen. I internationella sammanhang talar man övergripande om kognitiv beteendeterapi (KBT), och menar då en mängd olika terapeutiska metoder med sin grund i inlärningsteori och i den kognitiva modellen. Det är alltså främst i Sverige som Kognitiv psykoterapi (KPT) har kommit att bli ett separat begrepp.

Grunden i den kognitiva modellen är att känslomässiga problem har sin grund i hur vi uppfattar det som händer oss. Det är ett känt faktum att en situation aldrig upplevs exakt lika av två personer. Detta talar för att våra upplevelser och föreställningar inte speglar verkligheten på ett exakt, objektivt sätt.

En viktig grundtanke är att vi i varje situation vi hamnar i påverkas av fyra olika aspekter: 1. Våra känslor, 2. Våra tankar, 3. Våra beteenden och 4. Vår kropps reaktioner. Dessa fyra antas också vara intimt sammanvävda med varandra, så att man kan påverka den ena aspekten genom att förändra en annan.

I KPT är målet att komma till rätta med känslomässiga problem genom att påverka i första hand tankeinnehållet, men även i någon mån de andra tre aspekterna också.

En annan grundtanke inom KPT är att våra uppfattningar om oss själva, andra och omvärlden börjar etableras redan i barndomen – i linje med de erfarenheter vi gör. När vi väl har lärt oss att världen är på ett visst sätt så kommer vi också att läsa in just detta i det vi upplever. Våra kognitioner guidas av våra tidigare upplevelser. Detta kallas för att vi har utvecklat ett schema. Ett schema bygger på ett grundantagande, som säger något viktigt om oss själva, t ex ”jag är inte värd att älskas”. 

Schemat innehåller utöver grundantagandet en massa andra övertygelser eller villkorliga antaganden som fungerar som regler som vi lever efter, t ex ”jag måste vara andra till lags, annars blir jag övergiven”.  Om vi har känslomässiga problem, så finns det skäl att tro att schemat inte är riktigt funktionellt och behöver förändras.

Hur går det till?

I en kognitiv terapi börjar man alltid med att utifrån de beskrivna modellerna kartlägga hur klientens problem hänger ihop. Ofta utgår man ifrån en eller flera konkreta specifika situationer. Klienten får ofta i hemuppgift att föra dagbok över problematiska händelser och vilka så kallade negativa automatiska tankar dessa väcker. Behandlingen går sedan ut på att modifiera schemana, genom att ifrågasätta klientens tolkningar av situationer. Det kan man göra genom att ifrågasätta tankarnas hållbarhet i samtal men också genom att i regelrätta experiment pröva om föreställningarna stämmer.

Exempel

En man söker psykoterapi på grund av att han ständigt oroar sig för att något ska hända hans familj. Vid kartläggningen framkommer det att han vuxit upp som enda barnet med en ängslig och överbeskyddande mamma. Olika livsantaganden som kommer fram är att: ”världen är en farlig plats” och ”barn är hjälplösa offer” . I terapin arbetar man med att ta reda på hur stor den faktiska risken för att ett barn ska dö är. Man resonerar kring hur ett ”godtagbart” föräldraskap kan se ut, och om överbeskydd också kan få negativa effekter. Slutligen får mannen också hjälp med att tillägna sig tekniker för att kunna låta sina tankar vara mer i nuet, och mindre i oro över framtiden.

När terapin avslutas har mannen inte helt blivit av med sin oro, men den dominerar inte längre hans liv och han kan leva med den, eftersom han inser att den är en del av våra förutsättningar i livet. Det han dock är gladast över är att han nu upplever en större glädje av att vara med sin familj och av att se sina barn göra framsteg och utvecklas även utanför familjen.

Vanliga frågor

Hur länge pågår behandlingen?

Det varierar utifrån problemformulering och mål. Men man gör ofta upp om omfattningen innan man börjar.

Hur ofta träffas man? Det vanligaste är att man träffas en gång/vecka i den aktiva behandlingsfasen.

Hur går behandlingen till?

Man inleder med att kartlägga problem, formulera mål och göra en behandlingsplanering. Klienten undervisas i den kognitiva modellen. Terapin kan sedan ses som något av ett gemensamt forskningsprojekt, där man tillsammans prövar hypoteser och genomför experiment. Terapin har en hög grad av struktur; varje terapitimme följer t ex vanligtvis en i förväg uppgjord dagordning. Man arbetar också mycket med hemuppgifter.

Vad är terapeutens roll?

Terapeuten strukturerar arbetet och har en aktiv roll, exempelvis genom att ställa mycket frågor.

Grundtanke:

Att förändra tanke- och beteendemönster i syfte att bättre kunna hantera känslomässiga problem.