Vanliga reaktioner vid chock och potentiellt trauma

Att må dåligt och att inte fungera som vanligt efter att man har råkat ut för en mycket allvarlig händelse är helt normalt, även om det inte drabbar alla. Reaktionerna är ett tecken på att vi börjar återhämta oss och bearbeta det som hänt. De visar på hur tätt sammanlänkade vår kropp och vårt psyke är. 

Att veta vad man kan förvänta sig av sina reaktioner efter att ha gått igenom en allvarlig händelse kan vara en trygghet både för den som drabbats och deras närstående. Det kan vara skönt att veta att de är helt naturliga och att de som regel kommer att gå över. Alla reagerar olika — det finns inga rätt eller fel.

I samband med en svår upplevelse råkar den drabbade ofta ut för ett starkt stresspåslag när hjärnans alarmsystem varnar för hot. Direkt efter händelsen kan det vara svårt att få ordning på minnesbilderna av det inträffade.

Hot och överlevnadsinstinkt

Det första som slår till vid en skrämmande händelse är överlevnadsinstinkten. Det är inte förrän den och hotet släpper greppet om oss som våra hjärnor tillåter oss att ha tankar och känslor kring det inträffade. Det är därför de första reaktionerna är fysiska. Hjärnan gör kalkyler och styr kroppens resurser. I ett överlevnadsläge slösas ingen energi på tankar eller känslor. Det är flykt, strid eller något som liknar ett paralyserat tillstånd som gäller.

Hjärnan börjar sedan jobba för att försöka förstå vad som hänt — allt för att kunna förhindra att det händer igen. På samma sätt återhämtar sig kroppen först från fysiska stressymtom. Tankar och känslor kring det inträffade bearbetas senare.

Trygghet A och O

För att kunna bearbeta en svår händelse krävs att den drabbade är säker på att han eller hon är trygg och säker på att den hemska händelsen är över. Trots att man inte befinner sig i någon akut fara kan man inte slappna av och börja leva förrän det överhängande hotet är borta. Det är inte förrän då som överlevnadsinstinkten och hjärnans larmsystem kan tonas ner.

När tankar och känslor sedan dyker upp kan de vara väldigt starka och tumultartade. Den drabbade inser att han eller hon har överlevt och kan uppleva både gråtmildhet och hjärtklappning.
 
Få människor fungerar precis som vanligt efter en uppskakande upplevelse och det kan vara väldigt obehagligt att inte känna igen sig själv.

En svår händelse ger oss på sätt och vis en överdos av känslor och intryck. Sedan är det upp till vår kropp att ta hand om och portionera ut alltsammans i den takt vi klarar av.

Utan trygghet

Ibland tycks människor inte reagera på det fruktansvärda som hänt. Det kan bero på att man fortfarande befinner sig i överlevnadsläget, att man ännu inte känner sig trygg.

Det här är inte ovanligt bland människor som utsatts för övergrepp och/eller våld från en närstående under en längre tid. Då kan hotet ha funnits där så länge och så nära att det kan vara svårt att verkligen tro att det är borta. Finns hotet kvar stannar också den fysiska anspänningen.

Flyktingar som väntar på uppehållstillstånd lever ofta i överlevnadstillståndet. För dem är hotet om att det fruktansvärda kan komma tillbaka fortfarande överhängande. I det läget är det mycket svårt att börja återhämta sig. Lever man under akut stress fungerar till exempel inte inlärning och minneslagring som de ska. Det är svårt att fokusera och koncentrera sig.

Återhämtning

Den första tiden efter det inträffade kan kännas kaotisk. Kroppen kan gå på högvarv och man kan lida av sömnsvårigheter samtidigt som man kan känna sig helt utmattad. Känslan kan likna ett ångesttillstånd med koncentrationssvårigheter, ilska, irritation och ibland ointresse för omvärlden. Ofta snurrar mängder av tankar och känslor inom de drabbade. Oron kan även sätta sig i kroppen i form av spänningar, värk, yrsel, trötthet och aptitlöshet.

De fysiska känslorna börjar oftast tonas ner dag för dag. Den kroppsliga aktiviteten går gradvis tillbaka till sin vanliga rytm. Man slutar vara skakig och att vakna på nätterna. Efter ett par veckor bör kroppen vara tillbaka i normalläge. Däremot är ofta tankar och känslor aktiva i ett längre förlopp. Grubblerier kring det inträffade kan dröja sig kvar i många veckor.

Sociala prövningar

Svåra upplevelser kan komplicera relationer. Om det är en närstående som ligger bakom det som hänt, som i till exempel vid misshandel och hot i hemmet, kan man ha problem med att tolka andra människors signaler.  Ett vänligt leende kan rentav bli hotfullt. Dessutom kan man komma att ifrågasätta sitt eget omdöme i relationer och varken lita på sig själv eller andra. Är förövaren en okänd kan tilltron till människor i allmänhet bli sämre.

Men även en olycka eller naturkatastrof kan orsaka problem i relationer mellan de överlevande. Saker och ting ställs ofta på sin spets när det väcks frågor om människors inblandning och reaktion i samband med händelsen.

Vanligt med skuldkänslor

Många känner skuld i samband med att man överlevt något traumatiskt. Man kan till och med ha dåligt samvete över att klarat sig medan andra kanske inte gjorde det. Andra grubblar över om de kunnat göra mer för att hjälpa andra eller rent av ha förhindrat det som hänt.

Rädsla som inte släpper

Det är inte heller ovanligt att man fortsätter att vara rädd, att man inte kan släppa tanken på att något annat hemskt också ska hända. Man kan utveckla skräck inför platser, saker och människor som på olika sätt associeras med det som hänt. Detta är en normal ”anpassningsprocess” eftersom det känns som om den tidigare tryggheten var en underskattning av de faror som egentligen finns. Rädslorna mattas i allmänhet av i samband med att man återhämtar sig och går vidare.

Att gömma sig för världen

En människa som drabbats av ett psykologiskt trauma, och kanske har utvecklat ett posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), genomlider känslorna från den svåra händelsen, om och om igen, utan att kunna lägga dem och det inträffade bakom sig. I det läget kan man inte välja själv när man vill tänka på händelsen och inte. Minnet kan komma tillbaka som färgstarka flashbacks.

De drabbade är ofta lättskrämda och vaksamma, ständigt på vakt inför att möta situationer som kan trigga igång ofrivilliga minnesbilder som hemsöker dem. Många blir väldigt duktiga på att hålla anspänningen ifrån sig genom att undvika situationer, inte sällan genom att avskärma sig från världen och begränsa sitt livsutrymme. De kan helt enkelt hålla sig hemma och kanske sköta stora delar av vardagen genom en närstående eller familjemedlem.

Att undvika situationer som kan påminna om händelsen löser inte problemet. Istället sprider sig ofta undvikandet till nya platser och områden — och det uppstår en ond cirkel av nya situationer som aktiverar minnesbilder och känslor, samtidigt som världen blir allt mindre.

När ska man söka hjälp?

Samtidigt som reaktionerna efter en svår händelse kan vara plågsamma är de också tecken på att kroppen är upptagen med att bearbeta det som hänt. De kan hålla i sig under en längre tid, även om de i regel blir lindrigare så småningom.

Skulle symtomen inte mildras under den första månaden bör man uppsöka professionell hjälp. Det finns ett antal psykologiska behandlingsmetoder som visat sig ha god effekt. Vanligast är psykoterapeutiska samtal och kognitiv beteendeterapi, KBT.