Traumabehandling av barn
Precis som all vård efter svåra händelser måste traumabehandlingen av barn anpassas till individen. Barnet ska kunna leka, visa och prata om och tänka på de svåra upplevelserna på ett nytt sätt, utan att börja må alltför dåligt. Traumabehandling av barn sker i tre steg, 1. skydda, 2. stabilisera och 3. bearbeta.
Det kan vara viktigt för barn som råkat ut för något potentiellt traumatiskt är att få berätta vad man varit med om och att bli trodd. Genom att prata om det som hänt i en trygg miljö, kanske via bilder eller lek, kan man inse att det hemska är över, att man kan bearbeta och tänka på det utan att behöva slå det ifrån sig. Och det är viktigt att barn förstår att de vuxna omkring dem tycker om dem, oavsett vad de varit med om, att de inte ska lasta sig själva för det som hänt. Det är aldrig barns ansvar eller fel när de blir utsatta för våld eller övergrepp!
Både barn och ungdomar reagerar ofta väldigt positivt på traumabehandling, att man är ung och fortfarande växer och utvecklas underlättar läkeprocessen. Dessutom behandlar man saker som fortfarande finns i färskt minne. Och det är lättare att komma tillrätta med ett övergrepp som just har hänt än de som skedde för 40 år sedan.
Hur lång tid en behandling kan ta är väldigt individuellt, från 10 till 12 besök till 1 eller 2 år.
Vanliga behandlingsformer
Vanliga behandlingsformer med stöd i forskning och beprövad erfarenhet är traumafokuserad KBT, EMDR och psykodynamisk föräldra-barnterapi (CPP). Det är också vanligt att man använder inslag av lek, bild och drama samt att man behandlar i grupp. Dessutom kan mycket arbete ske tillsammans med en förälder och ibland även andra vuxna som kan vara viktiga för barnet. Den vuxna får dock inte ha varit förövare i samband med traumat.
Som vid allt arbete med barn är det viktigt att föräldrar hålls informerade om hur behandlingen fortskrider, även när de inte är med i behandlingsrummet.
Traumabehandling av barn i tre steg
1. Under en traumabehandling är första steget att se till att barnet är skyddat från den utsatta situationen och befinner sig i en lugn och trygg miljö. All traumabehandling måste anpassas efter individen. Det är viktigt att inge hopp, att förmedla att saker kommer att kännas bättre.
2. Steg två går ut på att stabilisera tillvaron och vardagen för barnet. Vid vilka tillfällen känns det jobbigt och vad kan man göra för att lugna och stärka honom eller henne just då? Hur hanterar man mardrömmar och rädsla för att vara ensam på bästa sätt? Stabiliseringsfasen kan pågå i många månader.
3. När barnet så småningom kommit in i en någorlunda fungerande vardag med rutiner och trygghet kan man inleda det tredje steget som handlar om bearbetning. Det går ut på att kunna leka, visa och prata om och tänka på de svåra upplevelserna på ett nytt sätt, där man får hjälp att göra det utan att börja må alltför dåligt. Man kan säga att man lär sig ett bättre sätt att komma ihåg det som hänt. En bearbetning kan få vissa barn att börja må sämre igen – eftersom många känslor kan komma tillbaka. Då kan man använda knepen man lärt sig under stabiliseringsfasen för att komma på rätt köl.
Under bearbetningen brukar man säga att man leker och pratar om det som hänt inom ett så kallat toleransfönster. Det betyder att samtalet om det som hänt inte får bli så jobbigt att man får panik eller slår det ifrån sig.
