Barn med trauma

Att som barn råka ut för en potentiellt traumatisk upplevelse kan skilja sig något från att göra det som vuxen. Som barn kan man vara mer sårbar men samtidigt ha väldigt bra förutsättningar att läka och må bättre.

Precis som vuxna reagerar barn och ungdomar väldigt individuellt vid svåra händelser. Hur gammal barnet är och var i utvecklingen han eller hon befinner sig kan vara avgörande. Ju yngre man är desto större är risken att blir påverkad. Men det handlar också om personlighet. Barn är olika sårbara och har olika erfarenheter.

Åldern kan också vara skyddande. En ettåring är till exempel inte medveten om den råkar ut för en bilolycka medan en 10-åring kan reagera starkare då man kan inse möjliga konsekvenser. En 16-åring kan i sin tur bli mindre påverkad då han eller hon hunnit skaffa sig mer livserfarenheter och förhålla sig mer realistiskt. Man kan helt enkelt skyddas av att man ännu inte har mekanismen att förstå vad som hänt.

Att yngre barn är känsligare beror bl a på att de saknar den kognitiva förmågan att förstå vad det är som händer omkring dem. De kan lätt översvämmas av känslor de inte klarar av att hantera  – och då blir det svårt att lugna sig på egen hand. Därför betyder föräldrars agerande väldigt mycket vid obehagliga upplevelser.

Det är genom en förälders reaktion som barnet tolkar hur allvarlig situationen är. Lyckas föräldern hålla sig lugn, att lugna barnet och försäkra honom eller henne om att allt kommer att bli bra så behöver inte händelsen bli så dramatisk för barnet.

Typ 1 och typ 2

När man talar om barn och potentiellt traumatiserande situationer delar man upp dem i två grupper – typ 1 och typ 2, eller enkla och komplexa. De två typerna behandlas olika.

Hur allvarligt ett barn reagerar och hur allvarliga konsekvenserna av det som hänt blir beror på vad som inträffat och om det hänt i ens närmaste omgivning. Det är alltid mer allvarligt om en människa man är beroende av ligger bakom den hemska upplevelsen, om man till exempel blivit slagen hemma eller bevittnat våld i hemmet. Reaktionen förvärras dessutom om man upplevt flera eller olika potentiella trauman.

Ett typ 1-trauma handlar om en enskild händelse – till exempel en olycka, ett terrordåd eller en naturkatastrof.

Ett typ 2-trauma är däremot kopplat till något som pågått under en längre tid och vid upprepade tillfällen. Det kan handla om misshandel, våld i hemmet eller sexuella övergrepp; inte sällan i en miljö där man förväntas vara trygg. Dessutom är ofta närstående personer som man också tycker om inblandade.

Vanliga reaktioner

Skillnaden mellan barn och vuxna som reagerar på svåra upplevelser är att barn ofta saknar ord för att beskriva det som hänt, vad de tänker och känner. När vuxna människor ältar och upprepar historier kan barn istället leka samma lek om och om igen. Barn reagerar annars ofta med oro, rädsla, (oförklarlig) gråt och ilska. De kan drömma mardrömmar, kissa i sängen och vara rädda för att vara ensamma. Ibland kan barn börja uppföra sig klängigt och yngre än vad han eller hon i själva verket är. Det är helt normala reaktioner – barnet är just då är i stort behov av mer trygghet. Se till att finnas där. Och kramas!

Äldre barn och ungdomar som råkat ut för traumatiska upplevelser kan drabbas av sömn-, humörs- och koncentrationssvårigheter som kan skapa tillfälliga problem i skolan. Det är därför viktigt att göra skolans personal medvetna om vad som hänt och vilka reaktioner man kan vänta sig. På så sätt kan man undvika konflikter som kan leda till ytterligare problem, missförstånd och onda cirklar. Reaktionerna efter en potentiell traumatisk händelse har till exempel många likheter med symtomen vid ADHD.

Vid typ 1-trauma

Precis som vid alla traumatiska händelser är det första omhändertagandet väldigt viktigt.  Har ett barn drabbats av en skrämmande och obehaglig upplevelse är det första och viktigaste att sätta honom eller henne i säkerhet – både fysiskt och psykiskt. Att lugna barnet är a och o.

Det bästa är om hon eller han får vara tillsammans med sina föräldrar eller en annan person barnet är trygg med.

Om det är omöjligt är det viktigt att barnet inte lämnas ensamt utan får vara tillsammans med andra människor.

Det är viktigt att se till barnets behov utan att vara påträngande. Att vistas utomhus, få leka och röra på sig är oftast lugnande för barn i alla åldrar.

Akutfas

De första sex veckorna efter en enskild skrämmande händelse kallas akutfas. Under den här tiden kan en professionell behandlare följa hur barnet mår och fungerar i vardagen. Han eller hon bör finnas tillgänglig för samtal med både barn och föräldrar. Barnet och föräldrarna kan behöva stöd och information om vilka reaktioner de kan förvänta sig. Dessutom kan de få hjälp med metoder för att lugna barnet om det drömmer mardrömmar, hamnar i konflikter eller får problem med vardagsrutiner.

Under den här tiden, ibland upp till ett par månader, behöver barnet extra mycket omsorg. Sedan klingar oftast symtomen av och försvinner. Skulle det inte göra det får man följa upp med samtal om hur man bäst kommer vidare. Då kan det bli frågan om en traumabehandling.

Det finns inget rätt eller fel sätt att hantera en potentiellt traumatisk situation. Vissa vill prata, rita och leka om det som hänt, andra inte.

Som förälder och utomstående bör man försöka vara tolerant och empatisk. Lyssna och ta emot, men hjälp också till att avleda och hitta förströelser. 

På sikt bör man vara vaksam på om barnet isolerar sig eller har sömnsvårigheter.

Bland tonåringar bör man se upp med användning av alkohol och droger. Det är en sak att festa med sina kompisar – en annan att dämpa obehagliga minnen och ångest. 

Barnet, behandlare och föräldrar

Man ska inte tvinga barnet att prata om det som hänt, men finnas där och vara villig att lyssna om barnet vill prata eller visa.

Det är bra om barnet får möta en professionell behandlare på egen hand då hon eller han kan dra sig för att prata med sina föräldrar om jobbiga saker. Barn skyddar ofta sina föräldrar och vill inte att de ska bli upprörda.

Att förneka att något jobbigt har inträffat kan till en början vara ett bra skydd mot svåra känslor, men om man en längre tid ägnar väldigt mycket kraft till att undvika att tänka på det som inträffat kan det leda till nya bekymmer, som t ex nedstämdhet, irritation eller trötthet.

Hur får barnet hjälp?

Barn kan ibland efter att något dramatiskt hänt leva kvar i en känsla av otrygghet och en viktig del av behandlingen är att stärka känslan av tillit och stabilitet i vardagen. Rutiner och ordning på sömn och mat är ofta till stor hjälp liksom att få röra på sig och leka, ibland med stöd.  Det är viktigt att barn får hjälp att uppleva att det finns ett före och ett efter det jobbiga som hänt.

Vid typ 2-trauma

Har man konstaterat en situation som kan leda till ett typ 2-trauma finns ingen anledning att avvakta. Först och främst måste barnet få skydd från övergrepp och den utsatta situationen. Sedan är det viktigt att lugna ner situationen och dämpa stress hos både barn och förälder – innan man gör en professionell utvärdering och bedömning. Vad är det som hänt egentligen? Och vem är det som är drabbad?

Som i alla traumasituationer är det viktigt att ta reda på vem barnet är och hur han eller hon ser på det inträffade. Det är stor skillnad mellan en situation som utspelat sig i hemmet, med familjen – eller om det som inträffat till exempel är en kränkning som skett vid ett enskilt tillfälle på internet.