Barn som mår dåligt

Nästan alla barn visar under sin uppväxt någon gång upp beteenden som väcker oro hos föräldrarna. Det kan handla om att barnet plötsligt börjar stamma, slutar äta eller något annat. Ofta upphör besvären lika snabbt som de kom, men inte alltid. Andra barn har så pass uttalade trotsperioder att det är lätt att tolka utbrotten som uttryck för förtvivlan. Detta i kombination med att de flesta föräldrar på något plan känner sig otillräckliga och har dåligt samvete gör det ibland svårt att dra gränsen mellan vad som är normalt och vad som kräver behandling.

Psykisk ohälsa utgör ett stort problem även bland barn. Man räknar med att 10-15% någon gång har kontakt med BUP, Barn och Ungdomspsykiatrin. En del undersökningar tyder på att de psykiska problemen faktiskt har ökat hos barn och unga. Men det faktum att fler och fler söker vård hos BUP kan även bero på helt andra förändringar, såsom att det har blivit mindre skamfyllt att söka hjälp och att elevhälsan har rustats ned.

Barns psykiska ohälsa är i ännu högre grad än vuxnas beroende av omgivningsfaktorer, vilket inte är så konstigt med tanke på att barn har begränsad makt att påverka sin omgivning.

Precis som vuxna kan dock även barn ha ärftliga sårbarheter för vissa symtom. Det kan t ex handla om en benägenhet att reagera med ångest vid påfrestningar, eller om en förhöjd stresskänslighet.

Även på det mer renodlat utvecklingsmässiga planet har barn olika förutsättningar, så att vissa har större svårigheter än andra med t ex inlärning, koncentration, impulsivitet eller social interaktion. Att man har sådana svårigheter behöver inte betyda att man mår dåligt, men de ställer större krav på omgivningen i att tillhandahålla en miljö där barnet kan trivas med livet.

Att barn utvecklar symtom kan bero på många olika faktorer. Med utgångspunkt i tankarna om sårbarhet – att olika människor har olika förutsättningar att tackla svårigheter – kan det som ett barn upplever som traumatiskt, hos ett annat barn passera utan att sätta några djupare spår. Det går därför aldrig att säga att en viss omständighet eller händelse, som t ex föräldrars skilsmässa, skapar problem hos alla barn.

Vanliga orsaker

Vanliga orsaker bakom att barn mår dåligt är konflikter och våld i familjen, mobbning, kamratproblem, föräldrars missbruk eller psykiska ohälsa och att familjen är ekonomiskt eller socialt utsatt.

En annan vanlig orsak är att barnet faktiskt har egna utvecklingsmässiga problem som inte tillräckligt har uppmärksammats av vare sig skola eller föräldrar. Att länge gå med exempelvis läs- och skrivsvårigheter eller svårigheter med det sociala samspelet utan att få erkännande av, och stöd för, problemen riskerar att på sikt leda till pålagringar i form av t ex negativ självbild, utagerande beteenden eller depression.

Symtom

När barn mår dåligt är symtombilden ofta mer splittrad än den är för vuxna med samma problem. Ett deprimerat barn behöver t ex inte nödvändigtvis te sig nedstämt, utan kan ge uttryck för sin depressivitet genom ilska eller irritabilitet eller genom psykosomatiska symtom som magont.

Medan vuxna som mår dåligt försöker behärska sig och hålla känslorna i schack, är det tvärtom vanligt att barn lever ut sina känslor. Ibland sker det genom beteenden som ter sig svårbegripliga för omvärlden. Exempel kan vara regression, det vill säga att gå tillbaka i utvecklingen och bete sig som ett yngre barn, att bitas eller slåss, eller att utveckla låsningar eller fixeringar.

Att förstå grunden till ett barns problem blir ofta något av ett detektivarbete. Sömnstörningen som man söker hjälp för kan hos Kalle handla om att han är ett ängsligt barn som är rädd för att vara ensam i mörkret, medan Lisa har utvecklat en depression på grund av att hennes mamma dricker för mycket och Pelle har traumatiserats då han utsatts för sexuella övergrepp. Botemedlet blir förstås helt olika i de tre olika fallen.

Vad kan man göra?

Som förälder är det en bra grund att ha ett nätverk med andra föräldrar där man kan diskutera barnen.

Förskole- och skolpersonal är också bra samtalspartners som har god uppfattning om vad som är normalt för åldern, och när det kan vara dags att söka hjälp.

Slutligen är det ingen dum idé att prata med sina egna föräldrar; var man kanske likadan som sitt barn i samma ålder?

Hur får man hjälp?

Föräldrar har ofta god magkänsla för när något inte står rätt till, och den magkänslan ska man lyssna till. När man känner att man inte räcker till för att förstå eller hjälpa sitt barn bör man kontakta BUP för en bedömning av situationen.