Förlossningen

Väldigt mycket tid läggs på att förbereda sig inför förlossningen, trots att den ju jämfört med resten av ditt föräldraskap bara är en liten parentes. Men för den som är orolig är det värt att bearbeta de känslor man har inför förlossningen i förväg. Det minskar risken för att den blir en svår upplevelse, vilket händer att den blir i och med att den både innebär stark smärta och att det kan inträffa oväntade komplikationer.

Förlossningen är på många sätt mytomspunnen vilket kanske inte är så konstigt. Det som händer vid förlossningen är ju på alla sätt magiskt: En ny människa blir till. Att prata om sina förlossningar kan också kännas väldigt intimt och skapa en speciell närhet mellan dem som gått igenom det, och det gäller alla oavsett kön. Varje berättelse är unik, men ändå finns en stor gemenskap i att ha varit med om detta under.

Oro

Tyvärr är också väldigt många oroliga inför förlossningen. Kanske har de hört historier om outhärdligt långa och smärtfyllda förlossningar. Kanske är man generellt orolig till sin läggning, vilket gör tanken på alla risker som kan finnas med en förlossning nästan lite för mycket att hantera. Men även vår moderna kultur bidrar nog till att göra förlossningen till ett orosmoment. Vi moderna människor är inte vana vid att vara utelämnade till ovisshet och oförutsägbarhet, och vi är inte vana vid att tvingas släppa kontrollen på det sätt som krävs vid en förlossning.

Det finns också de som verkligen ser fram emot sin förlossning och som kanske ser den som något av livets höjdpunkt. Förväntningarna kan alltså både vara fyllda av oro och rädsla, och av glädje och förväntan. Oftast kanske man pendlar lite mellan båda dessa lägen.

Om oron är stark så är barnmorskan på mödravårdscentralen den första du ska vända dig till för att få både mer information och stödsamtal, vilket ofta har en lugnande inverkan. Men barnmorskan kan också remittera vidare till en psykolog, om samtal med barnmorskan inte är tillräckligt.

Kejsarsnitt

Att det uppstår komplikationer under förlossningen är inte ovanligt, och relativt många förlossningar slutar med kejsarsnitt, även om det inte var planerat från början. Ser man till statistiken så är det mycket stora skillnader mellan olika landsting och även olika sjukhus i andelen barn som förlösts med kejsarsnitt. Skillnaderna är så pass stora att de inte enbart kan förklaras av olika patientunderlag, utan det verkar också råda olika rutiner och kulturer på olika ställen. Har man en stark åsikt i frågan så kan det alltså vara värt att ta reda på hur det sjukhus man har planerat att föda på ligger till i statistiken, och även att vara tydlig med sina önskemål redan på förhand.

Att förlösas i ett akut kejsarsnitt kan, men måste inte, upplevas som traumatiskt. Främst för att kejsarsnittet kom till stånd för att barnet, eller kanske man själv, befann sig i akut fara. Men man kan också uppleva en sorg som kan bottna i att berövas upplevelsen av den vaginala förlossningen, att missa de första timmarna med barnet eller att man får känslor av att ha misslyckats. Dessa känslor späs ibland på av att man får höra att kejsarsnitt inte är någon bra start för anknytningen. Då kan det vara bra att veta att anknytning handlar om långsiktiga relationsmönster som utvecklas under åratal av samspel. Den har mycket lite att göra med de allra första timmarna i livet. Det bästa du kan göra efter ett traumatiskt kejsarsnitt är att se till så att du själv får möjlighet att bearbeta dina upplevelser så att du sedan kan lägga dem bakom dig och fokusera på din nya relation.

Även planerade kejsarsnitt förekommer, i Sverige oftast på grund av att det är medicinskt motiverat. Om du vill ha planerat kejsarsnitt främst för att du är rädd för att föda är det en bättre väg att först pröva att få psykologisk behandling för din rädsla.

Förberedelser

Även partnern behöver få tala om förlossningen i förväg. Det är en värdefull del av föräldrablivandet att vara med vid barnets födelse. Därför är det viktigt att ta reda på varför, om en partner inte vill vara det. Kanske går inställningen att förändra genom att partnern får ökad kunskap eller mer förberedelser, eller genom att hen avlastas krav och ansvar kring förlossningen. Be er MVC-barnmorska om hjälp med sådant stöd.

Om det inte finns någon partner, eller om partnern inte har möjlighet att vara med, så kan någon annan närstående eller en så kallad doula (en professionell stödperson med stor erfarenhet av förlossningar) vara med som stöd för den som ska föda.

För att öka tryggheten kan det också vara bra med rent praktiska förberedelser, som att besöka förlossningsavdelningen där man planerar att föda, ha en väska packad, läsa på om olika metoder för smärtlindring och om olika förlossningsställningar och kanske förbereda någon musik som man vill lyssna till under förlossningsarbetet. Även sådana enkla saker som att ta reda på vilka parkeringsregler som gäller på sjukhuset kan förebygga onödig stress.

En förlossning är en mycket turbulent och omskakande händelse. Det är vanligt att man efteråt känner att det man varit med om nästan var overkligt. Och det är också vanligt att man inte kommer ihåg så mycket, eller i alla fall har svårt att sätta saker i rätt tidsmässigt perspektiv. Av den anledningen kan det vara skönt att få möjlighet att prata igenom det man varit med om, och det gäller förstås i synnerhet om det tillstött någon form av komplikation.

Om det inte finns möjlighet att prata igenom förlossningen med den personal som var med under den, är ett alternativ att be att få ut sina journalkopior, och gå igenom dem tillsammans med barnmorskan på MVC. Särskilt om förlossningen har varit svår så är det extra viktigt att inte glömma bort partnerns behov av bearbetning. Kanske var det partnern som fick utstå den största oron, lämnad ensam med det lilla nyfödda barnet, medan den nyförlösta har legat nedsövd.