Låg- och mellanstadieåren, sex till tolv år.

Man kan säga att ett barn går från att vara liten till att vara stor mellan åldrarna sex och tolv år, eller, det är i alla fall så många föräldrar upplever sina barn i dessa åldrar.

Att börja skolan

Barn börjar i skolan i olika åldrar i olika länder. Det betyder att förväntningarna på vad ett barn i en viss ålder ska klara av ser ganska olika ut i olika kulturer. Faktum är att vi i Sverige genomförde en ganska stor förändring när vi 1998 införde den frivilliga förskoleklassen, som hösten 2018 blev obligatorisk. Många föräldrar upplever det som lite chockartat när barnen börjar i skolan. Personaltätheten är betydligt lägre än på förskolan. Plötsligt erbjuds ingen individuell hjälp med sådant som toalettbestyr och påklädning. Det ställs högre krav på att kunna sitta stilla och arbeta fokuserat. Inte heller får man som förälder en avrapportering av hur dagen har varit.

Det är vanligt att föräldrar både känner oro för hur det ska gå, och även önskar mer stöd för sitt barn än vad man automatiskt får i skolan. Har man ett barn med extra behov så är det mycket klokt att ha ett samtal med skolan om det i förväg. Men för de flesta är den bästa strategin att ha lite is i magen, för trots allt klarar de flesta barn av allt det nya då de fått en chans att vänja sig.

Hur mycket klarar man själv i olika åldrar?

Detta är den fråga som föräldrar ständigt brottas med; hur mycket omsorg och stöd behöver jag tillhandahålla och hur mycket frihet vågar jag ge. Det är ingen lätt fråga att besvara eftersom alla barn är olika. Generellt kan dock sägas att föräldrar i Sverige idag erbjuder en mycket hög grad av både omsorg och beskydd, sett ur ett historiskt perspektiv. Det är självklart bra att vi skyddar våra barn ifrån faror, men forskningen visar samtidigt att det också finns risker med att i allt för hög grad serva sina barn, eller att hindra dem från att ta ansvar för sådant som de faktiskt klarar av. Exempelvis leder det till både bättre fysisk hälsa och bättre koncentrationsförmåga att få inleda dagen med en promenad eller cykeltur till skolan, än att få skjuts dit i bil.

Barn har också behov av egen tid utan vare sig vuxeninitierade aktiviteter eller vuxnas kontroll. För att hitta rätt balans är det ofta värdefullt att prata med andra föräldrar och med de vuxna som jobbar med ditt barn, för att inte tala om att prata med barnet självt. Men gå inte bara på vad andra får, utan gör också en bedömning av vad just ditt barn behöver, utifrån sina förutsättningar.

Kompisliv

Det är under de första skolåren som barn börjar att själva ta initiativ till umgänge med sina kompisar. Vad du kan göra som förälder är att intressera dig. Plugga t ex in vad alla klasskamrater heter, det finns så mycket att vinna på att vara närvarande i sitt barns sociala liv. Öppna ditt hem för kompisar. Visst kan det bli lite stökigt, men du får en unik inblick och minskar dessutom risken för att ditt barn får kompisproblem. Barn är olika såtillvida att vissa har en uttalad bästis, medan andra helst umgås i grupp. Många är lite mittemellan. Förr eller senare kommer ditt barn att hamna i konflikt eller få problem på något annat sätt. En ryggmärgsreflex i det läget är att ta parti för sitt eget barn och bli arg på det andra. Men genom att vara dömande så främjar du samma mekanismer hos ditt barn, som då lättare kommer att hamna i konflikter i framtiden och alltså får svårare att ha harmoniska relationer.

Underlätta i stället lösandet av konflikten, till exempel genom att hjälpa barnet att ta den andras perspektiv. Det händer också att barn inte har så mycket kompisar, vilket brukar väcka föräldrars oro. Men det måste inte vara ett problem. För en del räcker umgänget i skolan, andra är blyga och vill inte umgås med många åt gången. Men det finns också barn som är genuint ensamma. Där kan du göra en väldigt viktig insats genom att gripa in tidigt. Tillsammans med lärare, fritidspedagoger, ledare på fritidsaktiviteter osv kan man öka förutsättningarna för att kompisskap ska utvecklas för de yngre barnen. Det är betydligt svårare att hjälpa sin tio till tolvåring.

När finns det skäl att oroa sig?

Det många föräldrar spontant tänker på när man tar upp faror är kanske våldsverkare eller pedofiler, men det finns även annat som på mer subtila sätt kan bryta ner ett barn. Ett långvarigt utanförskap, där man nästan är osynlig för andra, är fruktansvärt skadligt. Att leva med en ansträngd hemsituation, där de vuxna inte mår bra eller där det är mycket bråk leder till att barn mår dåligt. Att inte riktigt klara av skolan är också långsiktigt nedbrytande. Självklart blir det för enstaka barn också aktuellt att oroa sig för sådant som tobak, alkohol och droger redan innan tonåren har infunnit sig. Och ett riktigt stort faromoment utgör nätet och sociala medier, där barn utsätts för både trakasserier och sexuella kontaktförsök utan att vuxna har nästan någon insyn alls.

En sak som föräldrar mer sällan tar upp med psykologer är en oro för att deras egna barn utsätter andra eller ägnar sig åt andra normbrytande aktiviteter. Med tanke på vilket stark riskfaktor för framtida kriminalitet det utgör att som barn vara mobbare, så borde det ligga i alla föräldrars intresse att ta in och göra något åt om ens barn visar dessa tendenser, i stället för att försöka hitta någon annan att lägga skulden på, eller förminska och släta över problemen.

Från liten till stor

Under de senaste hundra åren i vårt land så har det skett en utveckling mot att barn blir vuxna allt tidigare i vissa avseenden, till exempel gällande sexualiserade beteenden som att sminka sig, men i andra avseenden är det tvärtom. För hundra år sedan var det t ex vanligt att man gick ut i arbetslivet kanske redan i trettonårsåldern, men å andra sidan var det också ett vanligt nöje ända upp i vuxen ålder att leka lekar på sin lediga tid. I dagsläget skulle man sticka ut rejält om man som tolvåring kom med sin docka i släptåg till skolan.

För många föräldrar blir det under de sista åren av mellanstadiet påtagligt att barnen i någon mån är på väg bort ifrån dem, mot en självständig identitet och mot att klara alltmer helt själva. Vad kompisarna tycker börjar bli viktigare än dina åsikter. Å ena sidan kan det kännas fantastiskt skönt med ett barn som själv tar sig till träningar och helt självständigt styr upp sitt kompisliv. Å andra sidan kan man också som förälder känna en sorg och en oro både över det faktum att man står inför en skilsmässa, i en framtid som inte längre ligger så långt bort, men även över hur det ska gå i livet för den samtidigt kaxiga och försigkomna, och sköra och naivt tillitsfulla tolvåringen. Det kan kännas som att barnet inte behöver dig lika mycket som förut, och det ligger det en del i, men du kommer fortfarande att vara oerhört viktig för ditt barn i många år till.