Förskoleåren, ett till fem år

I Sverige börjar de allra flesta barn på förskola eller annan barnomsorg någon gång under sitt andra levnadsår. Det är ett jättesteg, både för barnet och för dess föräldrar. I tid sammanfaller detta dock med att många barn börjar utveckla ett intresse för omvärlden, utanför den trygga lilla gemenskapen man har hemma.

Den snabba utveckling man har sett under barnets första levnadsår fortsätter, men den är inte fullt lika explosiv, och kanske känner man inte på samma sätt att man knappt kan hänga med dag från dag. Under de här åren är det en hel del milstolpar i relationen mellan barnet och föräldern som passeras. Den första, och för många lite jobbiga, är när föräldraledigheten är slut.

Val av barnomsorg

Många föräldrar lägger ner mycket tid på att hitta rätt förskola, eller annan barnomsorg för sina barn. Det är bra, men ibland tappar man helhetsfokus i sin iver att allt ska vara optimalt. Visst är det fint med en fin och grönskande gård, massor av stimulerande lekmaterial, ekologisk lunch och välutbildad personal. Men kärnan i om ditt barn kommer att trivas på förskolan ligger faktiskt sällan i just de här aspekterna; de är viktigare för de vuxna. John Bowlby, som är forskaren bakom anknytningsbegreppet, lär ha formulerat små barns behov så enkelt som att: ”vad små barn behöver är att vara tillsammans med någon som tycker om att vara med dem”. För visst är det så att barnet utvecklar anknytningsrelationer till sina pedagoger. Och för att dessa ska vara trygga och tillitsfulla krävs det först och främst att personalen mår bra och trivs med sitt jobb.

Inskolning

Föräldrar tenderar att tänka att det är jobbigt för barn att börja på förskola, och det kan det vara men jobbigast brukar det vara för föräldrarna. Att våga lita på att vilt främmande människor ska klara av att läsa av ens barn och tillgodose dess alla behov är inte lätt. Att vara ifrån det barn man kanske umgåtts dygnet runt med i över ett år är inte heller en lätt omställning. Man kan förbereda sig en del genom att besöka förskolan i förväg, prata med personalen osv. Men i någon mån handlar stora utvecklingssteg om att ”våga språnget”, och lita på att det kommer att bära – tills man bevisats om motsatsen. Oroliga föräldrar som har svårt att ta sig iväg från förskolan tenderar att få oroliga barn som inte heller vill skiljas. Känns allt svårt – prata med personalen och försök hitta mellanvägar som även de tror på.

Kompisar

I ett till tvåårsåldern är det vanligt att barn föredrar att leka för sig själva eller i storgrupp, det vill säga att man mest hänger med ”flocken”, utan att utveckla specifika nära relationer till vissa barn. I takt med att barnet blir äldre utvecklas också behovet av att välja vem man leker med; man får specifika kompisar. Hur utåtriktad man är, och om man väljer att ha en bästis eller tillhöra ett litet gäng är väldigt olika för olika barn. Om barnet dock i tre till fyraårsåldern fortfarande inte verkar göra skillnad mellan ”vänner” och barn i största allmänhet, eller om barnet inte alls verkar intresserat av kontakt med jämnåriga så rekommenderas att man pratar med förskolepersonalen eller sin BVC-sköterska om vad detta kan bero på. Som förälder är det förstås viktigt att du erbjuder en bra grund för kompisrelationerna att utvecklas. Välkomna lek på fritiden, hemma eller utomhus. Prata gott om ditt barns förskolekompisar och erbjud stöd och goda förutsättningar i leken för att konstruktivt samspel ska kunna uppstå och utvecklas.

Frihet och självständighet

Någon gång under dessa år är det troligt att du kommer få höra ditt barn säga att det kan själv. Det är en mycket stark inre drivkraft hos barn att uppnå autonomi i förhållande till dem som tar hand om dem. Å andra sidan väljer barn, precis som vi vuxna, ofta den enkla vägen, det vill säga den som kräver minst ansträngning. Det innebär att många föräldrar vittnar om att de har fått reda på ifrån förskolan exempelvis att deras barn visst kan ta på sig overallen själva, och faktiskt har kunnat det i över ett år. Särskilt med sitt första barn är det förstås inte helt lätt att veta vad man kan förvänta sig i olika åldrar.

Barn är också väldigt olika vad gäller framåtanda, äventyrslusta, behov av trygghet och omsorg osv. Det finns alltså inget recept som gäller för alla. Där ett barn behöver mycket uppmuntran för att våga pröva sina egna vingar, måste ett annat hållas i mycket korta tyglar för att inte konstant hamna i farliga situationer. Det är viktigt att man förmår förhålla sig till just sitt eget barns behov på ett inkännande sätt, för inget barn mår bra av vare sig för stora och svåra utmaningar eller av överbeskydd ifrån de vuxna. Ett bra sätt att hålla jämna steg i nivån på utmaningarna är att ha täta samtal med förskolepersonal, andra föräldrar och släktingar.

Experimentlusta

För att förstå hur världen fungerar behöver det lilla barnet utforska den, alltifrån fysikens lagar till de vuxnas gränser. Det du som förälder uppfattar som att ”hen kastar med berått mod köttbullar på golvet – och bara skrattar åt mig när jag säger till!”, är kanske ur barnets perspektiv bara ett vetenskapligt experiment. Och vetenskapliga experiment behöver upprepas för att de ska leda till hållbara forskningsresultat. Misstolka inte experimentlusta för trots. Inget hindrar dock att du guidar barnet till att utforska jordens dragningskraft med mindre kladdiga objekt än köttbullar.

Om köttbullekastandet fortsätter upp i två till treårsåldern så kanske det är din reaktion som inte har gett barnet tillräcklig ledning i vad som gäller; många föräldrar slår knut på sig själva för att vara ”pedagogiska” mot sina barn. Men barn kommunicerar väldigt mycket via känslouttryck, och att mötas av ett leende eller neutralt ansikte som vänligt säger ”nej” blir för det lilla barnet ett obegripligt, dubbelt budskap. Hot, skrik och vrede är inte bra för små barn, men om du vill få barnet att förstå något så måste du låta dina tillsägelser åtföljas av ett harmonierande kroppsspråk, röstläge och ansiktsuttryck, det vill säga vara tydlig och bestämd.

Trots

Under de här åren uppstår det en hel del konflikter mellan barn och föräldrar. Det är helt naturligt, men hindrar inte att man samtidigt kan vidta åtgärder för att göra livet tillsammans så harmoniskt som möjligt. Just att kommunicera (länk till artikel om språk och kommunikation) på ett så tydligt sätt som möjligt, och att lägga krav och självständighet på rimliga nivåer är sådana saker som brukar underlätta. Mer om trots finns att läsa här.

Behov av att få uttrycka sig

Under förskoleåren utvecklar barnet en begynnande identitet, och i det arbetet är det väldigt viktigt att det möts med respekt för sina åsikter, sin smak och sina behov. Att mötas av hån eller förakt är förödande för den gryende självuppfattningen. Lika illa är det att bli påprackad vuxenvärldens fördomar och stereotyper. Att få höra att det bara är tjejer som får ha glittriga kläder är inte bara begränsande. Om man är kille och gillar glitter (vilket nästan alla treåringar av båda könen gör) så betyder ju den kommentaren också att det är något fel med en själv. Och så börjar resan mot att lägga band på sina egna behov för att i stället försöka passa in sig efter normer och andras förväntningar. En resa som sällan leder till ett lyckligt och harmoniskt vuxenliv.

Det är i den här åldern som förmågan att tänka utanför boxen, att vara kreativ, är som allra störst. Visst kan det bli en del städning när man har målat med fingerfärg, och visst kan man som vuxen känna sig lite förvånad över att det är så gott med pannkakor med ketchup, men genom att låta fantasin och uppfinningsrikedomen flöda skapar du också ett kompetent barn med god självkänsla.