Barns utveckling

Hur ens barn utvecklas, särskilt i förhållande till andra barn i samma ålder, är något som upptar många föräldrars tankar. Inte sällan leder tankarna till oro och undran. Den kanske vanligaste frågan som vi psykologer möter hos föräldrar är: ”Är mitt barn normalt utvecklat?”

För att överhuvudtaget tala om barns utveckling, behöver man först precisera vilken aspekt av utvecklingen man tänker på. Det utvecklingsområde som oftast bedöms, vid kontroller på BVC, i psykologutredningar och så vidare, är barnets kognitiva utveckling. Med kognitiv menar man då olika aspekter av hjärnans sätt att arbeta och hantera intryck och information.

På BVC bedömer man även barnets kroppsliga utveckling. Det går inte helt att skilja kropp och kognitioner åt, motoriken styrs ju exempelvis ifrån hjärnan. Ibland hänger kroppens och hjärnans utveckling intimt ihop, men så behöver det inte vara. Det är vanligt att barn är ojämnt utvecklade på olika områden. Ett barn som mycket tidigt intresserar sig för siffror och bokstäver kan samtidigt fortfarande behöva blöjor. Och ett barn som är huvudet högre än sina jämnåriga kan vara det enda i klassen som fortfarande har problem med att uttala vissa bokstäver, bara för att ta ett par exempel.

Barn utvecklas olika

Hjärnans och kroppens utveckling följer en slags tågordning, där det ena steget för det mesta, men inte alltid, följer på det andra. Exempelvis kryper de flesta barn innan de till slut reser sig och börjar gå. Men det finns också enstaka barn som aldrig går igenom något krypstadium, eller som byter ut krypandet mot något annat kreativt sätt att ta sig fram, som att hasa sig fram på stjärten.

Vissa barn upplevs också som generellt lite senare utvecklade än sina jämnåriga, eller tvärtom, försigkomna på alla plan. Det kan bero på faktiska omständigheter som att för tidigt födda, eller barn som varit svårt sjuka under sin första tid, självklart har en längre startsträcka. Eller att föräldrar eller förskola har lagt väldigt stor vikt vid att träna upp vissa förmågor. Viktigt att tänka på för alla föräldrar är dock att det sällan spelar någon roll längre fram i livet om man var först med något under sina första år i livet.

Ytterligare ett område som psykologer tidigt intresserade sig för är barns känslomässiga utveckling. Man menade sig kunna se vissa mönster i denna, där alla barn i en viss ålder blev mer ängsliga och grät mer, eller alla barn i en viss ålder blev mer trotsiga och utagerande. Modern forskning visar att det inte finns några sådana känslomässiga ”stationer” som alla barn går igenom. De känslomässiga faserna är tvärtom mycket individuella och nära knutna till både barnets personlighet och läggning, som till ganska stor del är genetiskt betingad, och till specifika miljöfaktorer som råder kring barnet, exempelvis relationerna mellan barn och föräldrar.

En omständighet som kan ha bidragit till föreställningen om känslomässiga faser är att nästan alla barn i ett samhälle utsätts för samma utmaningar i samma åldrar, vilket också ofta förstärks av kulturella normer och värderingar. I vårt land är det exempelvis en stor skillnad mellan vad barn förväntas klara av själva i förskolan och skolan, och hoppet sker vid sex års ålder. Just sexårsåldern har många gånger beskrivits som en ”jobbig period”. Men vad beror det på? Den troligaste förklaringen är kanske att det är tufft för alla att plötsligt tvingas klara sig själva i mycket högre utsträckning.

När vi i följande artiklar tar upp typiska utvecklingssprång i olika åldrar, så kommer vi att göra det med utgångspunkt i just dessa samhälleliga och kulturella utmaningar, ställt i relation till hur det kan påverka barn och föräldrarelationen. Vi kommer också att ta upp barns kognitiva och kroppsliga utveckling, med fokus på olika utvecklingsområden.