Barns anknytning

Anknytning betyder att det finns starka känslomässiga band mellan människor som känner tillit till varandra. För ett barn är en trygg anknytning till minst en person nödvändig för att bli en trygg individ med god självkänsla, och för att själv kunna utveckla kärleksfulla relationer.

Begreppet anknytning framställs ibland som mer komplicerat än det egentligen är. Anknytning är i grund och botten starka känslomässiga band mellan människor. Att man tycker om, men också att man känner tillit och förtroende för, varandra. Att gå att lita på är en grundbult i ett gott föräldraskap.

Sett i det här perspektivet är det inte kärlek som är anknytningens viktigaste byggsten. Kanske är det faktiskt till och med bättre med en relation som präglas av stabilitet och förutsägbarhet och att man tycker om varandra, än en relation som bygger på stark kärlek, men som också präglas av starka känslosvängningar och bristande omsorg.

Vem kan knyta an?

I anknytningssammanhang spelar varken kön eller biologiskt släktskap någon roll. Vi är alla rustade för att ta emot ett litet barn.

Barnet har också förmågan att knyta an till fler än en, men inte hur många som helst. Man brukar prata om att det finns ett behov av ”specifik” anknytning – det utvecklas ju inga djupa relationer om vårdaren ständigt byts ut.

Utöver föräldrar är det vanligt att det också uppstår anknytningsrelationer till syskon och far- och morföräldrar, liksom till barnflickor och förskolepedagoger. Nästan alla har förmåga till anknytning, men förmågan kan se olika ut, vara olika stark och också vara olika känslig för påfrestningar.

Hur uppstod anknytningsmekanismerna?

Människor är i grund och botten dägg- och flockdjur och som sådana har vi kvar väldigt många av de beteenden som var viktiga när vi ännu levde på Afrikas savanner. Däggdjur har starka relationer till sina ungar eftersom ungarna är helt beroende av de vuxna för sin överlevnad. Det är en viktig anledning till att vi har utvecklat så starka sociala beteenden.

Det starkaste sociala bandet är anknytningen och för att den ska utvecklas optimalt så krävs det anpassning och inlevelseförmåga - från båda parter. Barnet kan sägas vara förprogrammerat att vara följsam mot sina föräldrar för att ha så stora chanser som möjligt att överleva. Ytterst handlar det alltså om att inte riskera att bli övergiven – och dö.

Anknytningsrelationen är i grunden ojämlik ur ett biologiskt perspektiv. Barnet är helt beroende av den vuxna, medan den vuxna i vissa lägen kan prioritera annat än barnet.

Spegelneuroner

Den snillrika mekanism som gör anknytningen möjlig kallas för spegelneuroner. Dessa är särskilda hjärnceller som gör att vår hjärna reagerar när vi ser någon annan göra något eller känna något. Om vi t ex ser någon gäspa, eller sitter i en grupp människor som skrattar, är det svårt att låta bli att göra samma sak – helt oavsett om vi är trötta, eller har uppfattat vad det var som var roligt. Samma mekanismer är det som ligger bakom att vi gråter när vi ser något sorgligt på film, eller att vi nästan automatiskt hjälper den som är i nöd – att vi känner empati.

Spegelneuronerna är aktiva hos det nyfödda barnet nästan redan från start. Är du uppmärksam kan du se hur barnet imiterar ditt ansiktsuttryck och följer din blick.

Vad kan skada anknytningen?

Hur den vuxna än beter sig mot sitt barn, så kommer barnet att fortsätta att söka närhet, anknytningen är ju på liv och död. Om barnet skiljs från sin vårdare kommer det att leda till ångest, och om separationen varar länge också till protester, förtvivlan och till sist uppgiven apati. Turligt nog har ju de allra flesta barn flera anknytningspersoner som kan ta över i ett sådant läge.

Det har också visat sig att det skapar en större otrygghet hos barn att utsättas för upprepade separationer, eller hot om sådana, än att vara med om en enda definitiv separation (som vid adoption, eller dödsfall).

Men det är inte bara separationer som kan skada en anknytningsrelation. Om den vuxne alltför ofta inte svarar på barnets signaler, eller svarar på ett oförutsägbart sätt, kommer anknytningen att påverkas.

En allvarligt skadad anknytning uppstår om anknytningspersonen, som ska representera trygghet, samtidigt utgör ett hot. En förälder som utsätter sitt barn för misshandel, vredesutbrott eller försummelse skapar ett känslomässigt kaos hos barnet som tvingas söka skydd hos den det samtidigt söker skydd ifrån.

Beroende kontra självständighet

I västvärlden har uppfostringsråd ända fram i vår tid ofta handlat om att ”utveckla självständighet” hos barn. Sova i egen säng och utveckla social kompetens i grupp på förskolan är exempel på vad barn har ansetts behöva lära sig.

Utifrån anknytningsteorin så utvecklas självständighet tvärtom med utgångspunkt i en trygg anknytningsrelation. Att ha starka och nära band till någon gör att man också litar mer på andra människor, och därmed inte är rädd för att söka sig ut i världen. Rådet blir därmed att inte forcera fram självständighet, och att vara lyhörd för det specifika barnets behov och signaler.

Anknytningsmönster som vuxen

De anknytningsmönster man utvecklar som barn kommer att återspegla sig i de relationer man har till andra människor under hela livet, både vad gäller stabila och harmoniska relationer och självständighet.

Samtidigt är inte anknytningsmönster något statiskt. Hur negativa erfarenheter vi än bär med oss ifrån barndomen, kan vår förmåga att knyta an förändras och förbättras, om vi gör nya positivare erfarenheter tillsammans med till exempel en vän, en kärlekspartner eller en psykoterapeut.

 » Läs mer om hur brist på trygg anknytning som barn kan påverka dina relationer som vuxen