Att vara tillräckligt bra som förälder

Många har föresatsen att bli världen bästa förälder. Tankarna och planerna kan vara många och omfattande. Det finns något positivt med att ha funderat kring sitt föräldraskap, men det finns också risker med att ha alltför höga eller bestämda föresatser. Risken finns att du känner dig misslyckad om du inte är perfekt, och faktum är att det är en omöjlighet att vara en ”perfekt” förälder.

Hur våra föresatser kommer till kan se väldigt olika ut. Ibland bottnar de i att vi vill vara precis som någon förebild, ibland våra egna föräldrar. Det är förstås väldigt positivt om du har en så ljus bild av din egen uppväxt, men det kan vara värt att tänka på att ditt barn kanske inte alls kommer vara som du var när du var barn. Det krävs ju nämligen två för en relation. Ibland innebär det precis tvärtom, att du lovar dig själv att inte göra om dina egna föräldrars misstag. Det kan också vara klokt, du vet ju själv vad du inte for så bra av. Men ibland har vi en tendens att överkompensera. Bara för att vår egen förälder jobbade väldigt mycket så kanske det inte krävs att vi själva blir en hemmaförälder.

Realistiska ideal

Hur vi tänker kring vårt föräldraskap har också en hel del att göra med hur vi fungerar generellt, det vill säga hur vi tacklar även andra situationer. I dagens samhälle finns ett väldigt stort fokus på att vara lyckad, och på att prestera bra. Den här tendensen förstärks dessutom om man tillbringar mycket tid på sociala medier, eftersom vi där mest får ta del av andras till synes lyckade liv. Väldigt många utmattningsdepressioner och annat psykiskt lidande bottnar i att många har en prestationsbaserad självkänsla. En sådan gör att vi har svårt att känna oss nöjda och tycka om oss själva om vi inte lever upp till våra ideal, som ibland kan vara så högt ställda att de är nästan omöjliga att leva upp till.

Paradoxalt nog så bryr sig inte ditt nya barn det allra minsta om dina prestationer. Hen kommer inte att klandra dig för att smakportionerna inte är stavmixade av dig, av hemodlade, ekologiska grönsaker. Inte heller kommer hen att rynka på pannan över diskberg eller dammråttor i hörnen. Ditt barn kommer inte heller att anklaga dig för att ha bristande kunskaper om lågaffektivt bemötande om du blir arg när hen har kastat potatismos över hela golvet.

Att vara en hel och levande människa för sitt barn

Faktum är att det är något helt annat att vara förälder än att vara pedagog. Alla de råd som föräldrar översköljs av ifrån oss ”barnexperter” är förstås välmenade. Men ofta handlar de om att lösa problem, om och när sådana har uppstått. Det är inte så att föräldrar behöver ha metoder och ”verktygslådor” för att klara av vardagen tillsammans med sina barn. Tvärtom kan alltför mycket fokus på att göra rätt ligga som ett hinder mellan dig och ditt barn i det som verkligen är viktigt, att ni ska mötas känslomässigt och förstå varandra. Att vara förälder är att vara en hel och levande människa för ditt barn. Att du går in i relationen på riktigt, med hela ditt känsloregister, alla dina tankar och dina erfarenheter.

Det innebär att du ibland gråter, ibland blir arg, ibland beter dig barnsligt och ibland inte orkar. För det är sådana vi människor är. Barn klarar av vuxnas känslor. De klarar av inkonsekvens och de klarar av att ibland inte riktigt få någon förklaring över hur konstigt allt blev. Det är också mycket mänskligt att ibland ta till både hot och mutor för att rädda upp en situation som är på väg att gå över styr.

Att vara just mänsklig inför sitt barn är också att vara en god förebild. Att bli arg, men sedan också reda ut situationen och be om ursäkt om man överreagerade, är att lära barnet att sådant kan hända i livet, men det går att reparera. Det rustar också barnet för att själv kunna hantera konflikter och meningsskiljaktigheter.

Se till att få hjälp när det behövs

Det som däremot är mycket skrämmande och svårt för barn att hantera är vuxna som inte har kontroll över sina känslor och beteenden och som inte förmår sätta barnet i centrum. Så kan det bli om man som vuxen lider av psykisk sjukdom, har ett pågående missbruk eller lever under svåra och/eller traumatiska omständigheter. Gör man det måste man se till att få hjälp med grundproblemet, så att man inte utsätter sitt barn för skrämmande upplevelser eller omsorgssvikt.

Tyvärr känner en del människor fortfarande att det ska mycket till innan de söker hjälp i sitt föräldraskap. Det skulle vara bättre om man tänkte precis tvärtom; genom att ta hjälp på ett tidigt stadium så undviker man att det blir några allvarliga skador. Dessutom handlar svackan för de allra flesta om ett tillfälligt tillstånd, som kommer att gå över och repareras.

För de allra flesta handlar dock funderingarna kring föräldraskapet om mer vardagliga dilemman. Det är inte fel att ha planer och tankar kring sitt föräldraskap, men det är lika viktigt att vara beredd att rucka lite på planerna och anpassa sig efter hur verkligheten sedan blev.

Tipsruta

  • ”Good enough” är ett bättre mål än ”perfekt”

  • Är dina mål rimliga? Ställer du t ex samma krav på andra föräldrar?

  • Skapa en stark och tillitsfull relation snarare än att vara ”pedagogisk” med ditt barn

  • Om du har egna problem så påverkar det ditt barn – dra dig inte för att söka hjälp!