Psykologer svarar på frågor om #metoo

Psykologiguiden har bett ett antal psykologer svara på frågor med anledning av #metoo. Läs svaren här nedan! 

Fler frågor och svar fylls på allt eftersom.

Här hittar du fler frågor och svar om:

» Sexuella trakasserier     » Övergrepp

Hur stöttar/bemöter jag någon som under #metoo skrivit om något hemskt den varit med om?

Psykolog Paula Richter svarar:

Det är viktigt att vara lyhörd. Kanske vill personen inte prata om det, även om den skrivit om det. Därför kan det vara bra att ställa en rak fråga: "Jag läste vad du skrivit under #metoo. Är det något du vill prata om?"

Om personen inte vill det får du släppa frågan, kanske säga att du finns där om den vill prata senare, men i övrigt inte gå vidare av respekt för den drabbade.

Om personen vill prata kan du hjälpa till med att ställa frågor och bekräfta att du lyssnar genom att vara aktiv under samtalet. Det kan vara sådana små saker som att säga något litet, nicka, skaka på huvudet - du kan också visa om du blir upprörd. Samtidigt är det viktigt att du inte tar över, att det här inte blir din tid att visa starka känslor eller prata om saker du, eller andra du känner till, varit med om. Om du öppnar upp för den andra att prata om sina upplevelser är det viktigt att du ger den andra utrymme. Även om den kanske har svårt att säga något.

Kom ihåg att det är en stor hjälp bara att få någon som lyssnar på sådant som är tungt att bära! Det kan kännas som att du inte hjälper till - men det gör du!

Om du tycker det verkar alldeles för tungt och svårt för den drabbade, om du blir orolig och tänker att personen inte kommer att orka med det den varit med om - hjälp den att söka hjälp! Ta reda på vart den kan vända sig, säg till att du gärna går med, ta kontakt med någon som kan hjälpa till. Det kan vara föräldrar, skolkurator, Ungdomsmottagningen, BUP, en unga vuxna-mottagning, psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Det går att hitta många av dessa på 1177.se

Om en vän har berättat att hen har blivit sexuellt trakasserad/utsatt – hur kan jag hjälpa?

Psykolog Gisela Priebe svarar:

När man har blivit utsatt för sexuella övergrepp eller trakasserier, är det ofta ett stort steg att berätta för någon annan om vad som har hänt, framför allt om man har blivit utsatt av en närstående. Det är därför ett stort förtroende som du har fått.

Som vän kan man bli förtvivlad över att höra vad den andre har varit med om och man kan känna sig otillräcklig och osäker på vad man ska göra. Men det räcker långt att bara lyssna. För många som har blivit sexuellt utsatta är det en lättnad att, kanske för första gången, berätta för någon de litar på. Försök att behålla lugnet, visa empati, ställ frågor om du vill, men utan att vara påträngande, och låt din vän berätta i sin egen takt. Kanske orkar din vän bara berätta lite i taget och vid olika tillfällen, kanske får du aldrig veta hela förloppet. 

Om du är den ende som din vän har berättat för om övergreppet, kan ni behöva prata om ifall fler behöver veta. Ska en anmälan göras eller behöver din vän sjukvård? Gå aldrig bakom ryggen på din vän och berätta vidare för andra. Om du ändå måste informera andra trots att din vän inte vill det, till exempel i en akut situation eller om din vän är ett barn, berätta vad du tänker göra.

Det är vanligt att ungdomar som utsatts sexuellt snarare väljer att berätta för en jämnårig vän, pojkvän eller flickvän än för föräldrar eller andra vuxna. Kanske är de rädda för vad föräldrarna ska säga, men oftast är det bra om de får veta. De flesta föräldrar (förutsatt att de inte själva är förövaren) vill vara ett stöd för sitt barn som har blivit sexuellt utsatt. 

Det viktiga är att du finns där för din vän, att du är beredd att lyssna. Kanske kan ni göra något tillsammans, du kan ta hand om praktiska saker eller du kan följa med som stöd i olika sammanhang. 

Om du vill veta mer, gå in på Stiftelsen Allmänna Barnhusets webbsida http://www.dagsattprataom.se/. 

Var går gränsen för ett sexuellt övergrepp? Ibland förekommer det till exempel inget fysiskt våld.

Psykolog Gisela Priebe svarar:

Sex ska vara frivillig och att ha sex med en annan person ska bygga på ömsesidighet. Om man märker att den andre inte tycker om det man gör ska man sluta. Att inte bry sig om eller att inte försöka förstå vad den andre vill är inte acceptabelt. 

Om någon eller några har sex med en annan person mot dennes vilja, är det ett sexuellt övergrepp. Det kan vara så att den som utsätts har blivit övertalad, hotad eller tvingad med eller utan att fysiskt våld har förekommit. Det kan också vara så att den som utsätts inte har möjlighet att uttrycka sin vilja, till exempel eftersom den sover eller är påverkad av alkohol/droger.

Att ha sex med någon under 15 år är olagligt i Sverige (olika åldersgränser förekommer i olika länder) oavsett om det har förekommit tvång eller inte. Det samma gäller om det finns ett beroendeförhållande, till exempel när en tränare eller lärare har sex med någon som har fyllt 15, men inte 18 år.

Ord som ”våldtäkt” leder felaktigt tanken till att våld måste ha förekommit för att en händelse ska betraktas som ett sexuellt övergrepp. Många som har blivit utsatta för sexuella övergrepp där fysiskt våld inte har förekommit, skuldbelägger sig själva och tänker att de borde ha värjt sig mer, även fysiskt. Men att bli utsatt för ett sexuellt övergrepp kan aldrig vara ens eget fel, eftersom den andre alltid har ett ansvar att bry sig om vad man vill.

Samtycke - hur går det till? Hur vet jag att den andra samtycker? Hur vet jag om den inte samtycker?

Psykolog Paula Richter svarar:

Det lättaste sättet att veta om någon samtycker är att fråga rakt ut. Om du är rädd att ett samtal kan minska upphetsningen kan du tänka dig kommunikationen som en del i den sexuella leken.

Fråga till exempel:
Är det här skönt för dig? Vill du ha det så här? Känns det här bra? På så sätt lär du dig dessutom vad som fungerar och inte, vad som stegrar upphetsningen och inte.

Du behöver vara öppen för att andra inte vill det du vill, eller inte vill fortsätta något som påbörjats. Att någon inte säger orden ”nej” eller ”jag vill inte” betyder inte att den vill. Den kanske istället visar genom kroppsspråk, som att knipa ihop benen eller vända sig bort. Därför är det viktigt att kunna prata om det, fråga och få svar. Även ”jag vet inte” är ett svar som betyder att ni inte bara kan fortsätta ha sex – då behöver ni fundera vidare på vad som känns ok och inte.  Lyhördhet – att kunna lyssna in och vara mottaglig för andras behov - är viktigt för att sex ska bli bra för alla inblandade.

Måste man gå i terapi efter ett övergrepp?

Psykolog Gisela Priebe svarar:

Det finns ibland en föreställning om att man måste gå i psykoterapi efter ett sexuellt övergrepp, eftersom upplevelsen annars kan komma ikapp en och man mår dåligt senare i livet. Men det finns stora individuella skillnader i hur man mår efter ett sexuellt övergrepp och med det följer att även behovet av terapi kan se olika ut. Ofta är det bra om man kan prata med någon om det som hänt, men det behöver inte alltid vara en terapeut. Samtidigt blir några starkt traumatiserade av övergreppen, utvecklar ett posttraumatiskt stressyndrom och är i stort behov av professionell hjälp.

Det är alltså långt ifrån alla som går i terapi på grund av ett sexuellt övergrepp. Om man har en bra livssituation i övrigt och ett gott stöd av närstående är det ofta lättare att komma över ett övergrepp.

Om man å andra sidan utöver övergreppsupplevelsen också har andra svårigheter, till exempel relations- eller ekonomiska problem, är risken större att man mår dåligt.

Penetrerande övergrepp (vaginal, anal eller oralsex), övergrepp som har pågått under en längre tid eller med flera förövare, övergrepp av närstående eller övergrepp under barndomen leder oftare till att man mår dåligt än till exempel om en främmande person har blottat sig. Men även här är de individuella skillnaderna stora och det som slutligen måste vara avgörande för om man vill gå i psykoterapi efter ett sexuellt övergrepp är om man själv upplever ett behov av det.

Jag är kille och har varit med om något sexuellt som jag inte önskade. Inte kan väl det räknas som våldtäkt? Hur kan jag få hjälp?

Psykolog Paula Richter svarar:

Skulle du ha ansett att det var en våldtäkt om det var en tjej som utsatts för det du varit med om? I så fall är det våldtäkt.

Vem som helst kan utsättas för sexuella övergrepp. Enligt statistiken är en absolut majoritet av dem som drabbas kvinnliga (90 % av de anmälda fallen av sexuellt övergrepp*) och en absolut majoritet av förövarna manliga (97% av dem som misstänks för sexualbrott*). Det säger ingenting om mörkertalen – och inte heller om icke-binära eller transpersoner. Oavsett så kan killar och män utsättas för sexuella övergrepp och våldtäkt, och behöver stöd och hjälp på samma sätt som andra drabbade individer.

Det kan kännas svårt att be om hjälp och att formulera sig kring vad en varit med om. Du kan börja med att prata med någon som står dig nära, eller kontakta någon av nedanstående hjälporganisationer anonymt, så kan det kännas lättare att gå vidare sedan.

Kom ihåg att du inte är skyldig! Många drabbade känner skam. Det finns hjälp att få för att komma över den. Och den är inte din.

Här finns mer information om att vara utsatt för sexuellt övergrepp som kille:
http://1000mojligheter.se/mottagningen/killar-unga-man-valdtakt-overgrepp/

Här finns länkar till olika ställen att vända sig till som drabbad, oavsett kön:
http://www.okejsex.nu/hjalp/blivit_utsatt
http://fatta.nu/jourer/
https://www.svt.se/dokumentarfilm/hit-kan-du-vanda-dig-for-att-fa-hjalp-och-stod/

* Statistiken kommer från BRÅ, Brottsförebyggande Rådet, år 2016)

Jag (kanske) har gjort något som någon annan upplevt som trakasseri/övergrepp - hur gör jag nu?

Psykolog Paula Richter svarar:

Visa att du tar ansvar för vad du gjort och att du ångrar det. Om du är osäker: ett bra och modigt sätt är att visa din osäkerhet och fråga om den andra upplevde det så. Du kan säga att du har funderat på det och önskar att ni ska prata om det. Tänk på att du inte kan tvinga dig till ett samtal! Det blir som att utsätta den andra igen. Vill den inte prata får du prata med någon annan om dina tankar.

Det är också viktigt att inte lägga ansvaret på den som (kanske) blev utsatt. Om du inte kan låta bli att säga saker som du tyckte den gjorde fel eller som du tror ledde till att du gick längre än vad du önskat – då får du låta bli att prata med den personen.

Det finns professionella att prata med på http://preventell.se och på Ungdomsmottagningar om du är under 25 år (http://www.umo.se).

Det är bra att du funderar på det här, att du ställer dig frågan om du utsatt någon annan och att du vill prata om det. Det visar att du vill ta ansvar för dina handlingar och önskar förhålla dig på ett bra sätt mot andra. Då finns det goda chanser att du kommer att kunna göra det!

Här är en länk som tar upp mer om din fråga: http://www.umo.se/Vald--krankningar/Valdtakt-och-andra-sexuella-overgrepp/Att-utsatta-nagon-for-sexuella-overgrepp/ Den är riktad till unga, men gäller alla åldrar.

Om jag som förälder får kunskap om att mitt barn blivit utsatt för sexuella trakasserier eller övergrepp, hur ska bemöta det?

Psykolog Åsa Landberg svarar:

Det är viktigt att ta uppgifterna på allvar och att prata med det barn det berör. Är det barnet själv som berättar, så se det som att du får ett fint förtroende. De flesta barn berättar inte för sina föräldrar. Barn och unga som jag intervjuat vid framtagandet av webbplatsen www.dagsattprataom.se ger följande råd till vuxna:
- Lyssna!
- Låt det ta tid, barn måste få berätta i sin egen takt!
- Ställ frågor – men inte allt för många…
- Var lugn!
- Tro på barnen!

Att ta det barn berättar på allvar kan också innebära att anmäla det som hänt. Beroende på situation och händelse kan det vara aktuellt att anmäla till polis, socialtjänst men också att rapportera till skolan om det skett där.

- Om du upptäcker övergrepp som pågår eller om barn är i akut fara: Ring 112!
- Vill du anmäla ett brott till polisen: Ring 114 14 eller sök upp en polisstation!
- Om du misstänker att ett barn far illa: Kontakta socialtjänsten!
- Om du behöver hjälp att anmäla: Be om hjälp från någon som arbetar med barn eller prata med en vuxen du litar på!

Psykolog Jannes Grudin svarar:

Du skall bemöta barnet med lugn och ta frågan på allvar och visa att du är intresserad av att höra vad barnet har att säga och samtidigt vara tydlig med att du står på barnets sida och kommer hjälpa om barnet behöver det.

Med tanke på hur allvarligt problemet kan vara och hur många barn och ungdomar som är drabbade av olika former av sexuella övergrepp och kränkningar kan man inte nog betona vikten av att vi vuxna faktiskt tar upp de här frågorna direkt med barn och ungdomar.

Är det bra om #metoo kampanjen tas upp i skolan? Finns det några risker?

Psykolog Åsa Landberg svarar:

Det finns goda skäl att ta upp metoo-kampanjen i skolan. Den kan vara en bra anledning att ge information om sexuella övergrepp mot barn – något som barn har rätt att få och efterfrågar. Förr eller senare hör alla barn talas om sexuella övergrepp via media, och många har säkert tagit del av nyhetsrapporteringen om metoo.

När vuxna, i skolan och i hemmet, tar upp ämnet signalerar de att det är något som är talbart. När de väljer att vara tysta ställer de sig bakom, och kanske förstärker, det tabu som omgärdar sexuella övergrepp. Om det är något man inte pratar om i allmänhet, hur ska då barn och unga våga berätta om de är utsatta?

Det finns absolut svårigheter och fallgropar som skolpersonal kan råka ut för när de ska ta upp sexuella övergrepp i undervisningen. Men det finns också bra handledning. Stiftelsen Allmänna Barnhuset har på regeringens uppdrag tagit fram en handledning för skolans personal: http://www.allmannabarnhuset.se/produkt/dags-att-prata-om-sexuella-overgrepp-handledning-till-skolans-personal/  Brottsoffermyndigheten har på regeringens uppdrag tagit fram en handledning för förskolan: https://www.jagvillveta.se/forskola

Psykolog Jannes Grudin svarar:

Att vi pratar mer om sexuella övergrepp och delar egna erfarenheter är bra då vi skaffar oss mer kunskap, signalerar hur allvarligt problemet är, bryter stigmat och möjliggör att ge och hitta stöd i andra. 

Att vi skall prata om dessa frågor i skolan är lika självklart som att vi skall prata om andra faror, risker och felaktiga beteenden såsom mobbning och trafiksäkerhet som barn och ungdomar liksom vuxna behöver ha kunskap om för att kunna ta hand om sig själva och andra och agera om någon gör fel.

Jag tycker dock inte att vi vuxna skall lämna barn ensamma i dessa diskussioner utan vi behöver finnas med för att kunna bidra med kunskap och agera om något skulle gå snett. Får vi information som tyder på att någon kan ha varit utsatt för ett brott är det väldigt viktigt att vi agerar på ett korrekt sätt och anmäler till socialtjänst och/eller polis.

Rykten kan spridas snabbt bland barn och ungdomar och det är viktigt att vi vuxna är intresserade och tar del av det som sägs och agerar om det skulle behövas.

Hur ska en chef hantera anklagelser om sexuella trakasserier?

Psykolog Stefan Blomberg svarar:

Varje arbetsplats ska ha tydliga regler och rutiner för detta. Chefen ska se till att ingen blir illa behandlad på arbetsplatsen. Så om det förekommer anklagelser ska det undersökas och stoppas, omedelbart.

Varför och i vilka delar brister det?

Psykolog Stefan Blomberg svarar:

Många arbetsplatser har bra policyer men är sämre på att faktiskt göra något åt problemen. Det är enkelt att säga att sexuella trakasserier inte får förekomma, men att sedan leva upp till det i praktiken är svårare - särskilt om man inte vet vad man ska göra om någon eller några går över gränsen. Tyvärr kan sådana situationer leda till att man helt enkelt accepterar beteenden och kulturer som går stick i stäv med den policy man har.

Hur bör man jobba med kränkande särbehandling och sexuella trakasserier på arbetsplatser?

Psykolog Stefan Blomberg svarar:

Man ska klargöra att sådana beteenden aldrig kommer att accepteras och att det kan få allvarliga konsekvenser att bryta mot detta. Sen ska man ta fram en ordentlig handlingsplan där man steg för steg bestämmer sig för hur man ska agera om problem uppstår.

I handlingsplanen ska det framgå vart man ska vända sig om man blir utsatt. Både policyn och handlingsplanen ska vara kända för alla på arbetsplatsen.

Utöver detta är det bra att arbeta med frågor som rör konflikthantering, värdegrund, stöd och ledarskap. Här kan man långsiktig arbeta för att främja tillit och förtroende på arbetsplatsen.

Det är också viktigt att se till att det är ordning och reda på arbetsplatsen, tex när det gäller uppdrag, ansvar, information, beslut osv. På kaotiska arbetsplatser blir det ofta mycket konflikter och då ser vi klart större risker för olika slags kränkningar och trakasserier. 

Vad är varningssignaler på att det kan förekomma kränkningar?

Psykolog Stefan Blomberg svarar:

Minskad trivsel, minskad arbetsglädje, de öppna samtalen tystnar, frånvaron ökar, konflikterna ökar, personalflykt, syndabockstänkande, skylla-ifrån-sig-beteenden, konkurrenstänkande, sämre ekonomi, minskad effektivitet.

Kränkningar och trakasserier är väldigt dyrt i längden och kan faktiskt äventyra en verksamhets överlevnad.

Hur kan man bryta tystnadskulturer på arbetsplatser och i organisationer?

Psykolog Stefan Blomberg svarar:

Se till att människor vågar berätta vad som händer på arbetsplatsen. Det innebär att det måste finnas ett skydd och en trygghet för den som påpekar felaktigheter eller övergrepp. Att utmana personer med makt är annars farligt - och då tystnar det.