Hon blir arg när jag frågar om självmordstankar
Jag har en kompis som mår dåligt och har gjort det en längre tid. Vi är flera som är oroliga för henne. Hon hade tidigare flera intressen, men nu har hon slutat med allt och när man försöker få henne att söka hjälp säger hon att hon ska, men gör det inte. När jag frågar hur hon mår så rycker hon mest på axlarna.
För ett tag sedan frågade jag henne om hon hade självmordstankar eller skadade sig själv. Jag pressade henne ganska hårt för jag litade inte riktigt på hennes svar i början. Efter det är hon arg på mig och vägrar prata med mig. Något tips på hur jag ska agera? Jag har bett om ursäkt om hon tyckte jag gick för långt. Ska jag låta henne vara ifred?
Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:
Det värmer att läsa om ditt engagemang för din vän. Det är inte lätt att stå bredvid och se på när någon mår psykiskt dåligt. Jag förstår den oro och vanmakt du känner. Jag är ganska säker på att hon innerst inne uppskattar att du bryr dig. På något sätt känner hon press när du ligger på. Därför är det sannolikt att hon blidkar dig genom att säga att hon ska söka hjälp fastän hon sedan inte gör det.
Ambivalens är vanligt när man mår psykiskt dåligt. En del av en vill ta tag i sin situation emedan en annan del är uppgiven och initiativlös. Som vän är det lätt att hamna i ett läge där man själv vill mer än den som mår dåligt. Man pushar, peppar, ger råd och lösningar som den som mår dåligt bemöter med att säga ”jaja” eller redogöra för olika hinder. Man riskerar att hamna i en kamp där man vill lösa problemen åt personen, medan den som mår dåligt intar en försvarsposition och då gör motstånd. Det brukar sällan vara en framkomlig väg.
Ett bättre sätt är att fokusera på att ge stöd. Det räcker långt att vara förstående, varm och bara lyssna. Du ska inte låta henne ”vara ifred”. Fortsätt vara uppsökande och erbjud ditt stöd. Skicka meddelanden, ring, säg att du tänker på henne och att du finns där om hon vill prata eller göra något tillsammans.
Det var starkt av dig att fråga om självmordstankar och självskadebeteenden. Ett bra sätt att öppna upp för sådana frågor är att påtala vad man ser och hur det påverkar en själv. Jag-budskap och öppna frågor är centralt.
Här är några exempel på vad man kan säga till en kompis som är nedstämd och drar sig undan:
”Jag tycker du har verkat så ledsen senaste tiden, stämmer det? Du betyder så mycket för mig. Jag blir bekymrad när jag ser dig dra dig undan. Finns det något jag kan göra för dig?”
”Jag säger det här för att jag bryr mig om dig och värdesätter vår relation. Jag blir ledsen av att se dig så nedstämd och vill att du ska veta att jag finns här om du vill prata”.
Med sådana här frågor visar man att man finns där om personen vill det. Man ”öppnar dörren” till nya lösningar, men man låter personen gå igenom när den själv vill. Det är även bra att ställa frågor som stärker personens egna förmågor, som till exempel: ”vad tänker du själv?”, ”finns det något du kan göra just nu för att må bättre?”.
När det gäller din kompis kan det mycket väl vara så att hon uppskattar dina närmanden även om hon inte visar det. Försök att inte ta avvisanden personligt. Att hon säger nej, rycker på axlarna eller blir irriterad säger mer om hur hon mår än vad den säger om er relation. Ibland vill man inte prata. Därför är det bra att komma ihåg att man kan ge praktiskt stöd. Eftersom du beskriver att din vän slutat göra saker hon brukade må bra av är ett bra stöd att bjuda in till vardagliga sysslor och aktiviteter.
Hur mycket du än vill annorlunda är det viktigt att komma ihåg att det är din vän som själv måste bestämma när förändringar ska ske, du kan inte göra dem åt din vän. Som vän har man begränsade möjligheter att hjälpa. Din kompis kanske behöver professionell hjälp men om hon inte är mottaglig för det just nu så kan du inte göra så mycket åt det.
Det är också viktigt att du tänker på och tar hand om dig själv. Därför vill jag avslutningsvis rekommendera dig att titta in på www.anhoriga.se för att se på vilket sätt du själv kan få stöd i rollen som vän. I övrigt är mitt främsta råd till dig att fortsätta var uppsökande och visa att du finns där för din vän. Det räcker långt att bara lyssna. Förminska inte den betydelsen!
Jag hoppas både du och din vän snart mår bättre.