Är jag en galen narcissist?
Hej, jag är rädd att jag har ett storhetsvansinne eller världens sämsta självkänsla. Jag är en man på 30 år som har arbete, bostad och till synes ett gott liv, men jag är helt besatt av att lyckas i livet. Min dröm är att hela världen ska känna till mitt namn och därför tvingar jag mig att prestera för att nå dit. Tanken på att vara känd gör mig lugn. Då känns det som att jag äntligen kan tycka om mig själv.
Detta har lett till ett besserwisserbeteende som stör folk i olika sammanhang. Men det är mitt sätt för att inte känna mig underlägsen. Jag hatar att vara underlägsen och känna mig ensam och utanför och är livrädd för att bli utskrattad och hånad. Jag skäms när jag inte är den som kan och vet saker, därför ljuger jag också regelbundet, framför allt kryddar jag mina berättelser, för när jag är ärlig ser jag bara en vanlig Svensson som inte gjort något i sitt liv.
Den senaste tiden har jag även börjat känna starkt hat mot andra som lyckas. Jag blir arg på att mina vänner får nya jobb, att de skaffar barn och familj och när jag ser deras lyckade liv på sociala medier. Samtidigt så söker jag inga nya jobb eller romantiska relationer och jag vill inte ha några barn. Det handlar mer om att jag vill ha folks reaktioner och uppskattning.
Så när jag tänker rationellt finns egentligen inte så mycket att gnälla över, ändå kan jag inte släppa denna besatthet. Jag känner mig arg och ledsen som ett stort gnälligt barn som inte vet in- eller ut. Mina känslor löper amok hela tiden. Är jag en galen narcissist som behöver hjälp? Jag vill bara vara normal och som alla andra.
Psykolog Ola Ståhlberg svarar:
Du beskriver känslor som jag tror att du delar med många andra människor. Det som du har gjort är något mer ovanligt och väldigt bra. Du har satt ord på dina tankar och känslor och reflekterat över ditt eget beteende och reaktioner i olika situationer och sammanställt detta till en fråga. Du beskriver dels en oro för att vara avvikande på något sätt, dels beskriver du också en känsla av att vara underlägsen andra och en rädsla för att bli hånad och utskrattad.
Du undrar om du har storhetsvansinne eller världens sämsta självkänsla och undrar om det kan vara så att du är en galen narcissist. Detta kan ju låta som helt motstridiga beskrivningar och känslor, men de har viktiga beröringspunkter.
Narcissistiskt personlighetssyndrom innebär ett stabilt tillstånd som uppstår i tonår eller tidig vuxenålder och som visar sig i ett oflexibelt och problemskapande sätt att agera och reagera i olika situationer utifrån svårigheter att hantera impulser, en instabil självbild eller att man kan ha svårt att styra sina känslouttryck.
Det innebär också att det finns ett lidande eller funktionsnedsättning i flera sammanhang. Personlighetsmönstret präglas av en känsla av att vara mer betydande och viktigare än andra, att man har ett behov av att bli beundrad samt att man har bristande empati. I bilden kan också ingå en orimlig förväntan att bli särbehandlad liksom en upptagenhet kring fantasier om framgång och makt. Förutom en känsla av att vara förmer än andra finns ofta också en känsla av avundsjuka inför andra människors framgång liksom en arrogans och svårighet att ta andra människors perspektiv.
Jag tror att det är väsentligt att tänka på att alla människor kan reagera på ett sätt som mer eller mindre liknar narcissism i olika lägen i livet utan att det för den saken skull måste innebära att man uppfyller kriterierna för ett personlighetssyndrom. Det kan handla om att man exempelvis kommer i ett läge i livet där man känner sig extra utsatt eller sårbar eller av någon anledning blir mer uppmärksam på exempelvis vad man har uppnått i livet.
Flera av de saker du har beskrivit handlar just om det man försöker fånga med begreppet narcissism, men jag tycker att det finns en stor skillnad mellan det du beskriver om dig själv och det som personer jag träffar, som uppfyller kriterierna för narcissistiskt personlighetssyndrom, beskriver eller uppvisar.
Du uppvisar självreflektion, du sätter ditt beteende i ett sammanhang och du har dessutom tagit andra människors perspektiv utifrån ditt sätt att fungera. Detta är inte det vanliga vid uttalad narcissism som snarare handlar om att man upplever att andra människor utgör det största problemet och där ett av grundproblemen är att se på sig själv på ett nyanserat sätt.
Det varken går eller är tillåtet att fastställa eller avfärda tankar om specifika diagnoser utan att träffa en person och göra en ordentlig personlighetsbedömning. Det är också nödvändigt att få en fördjupad bild av en persons hela historia och aktuella livssituation för att kunna göra en helhetsbedömning.
Mitt förslag är att du exempelvis vänder dig till din vårdcentral eller en privatpraktiserande legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut eller psykiatriker för att fördjupa diskussionen om dina upplevda svårigheter. Eventuella terapeutiska samtal skulle kunna fokusera på att undersöka grunderna till din känsla av underlägsenhet och kanske bilden av dig själv skulle kunna nyanseras och fördjupas.
Med utgångspunkten att du vill ha en förändring i ditt liv tror jag att det, tillsammans med en erfaren behandlare, finns goda förutsättningar att hitta mer nyanserade och ändamålsenliga sätt att se på dig själv, att bemöta andra i olika situationer och att göra en ordentlig bedömning av dina svårigheter.
Du har redan nu tagit ett stort och viktigt första steg genom att formulera dina frågor och funderingar och jag önskar dig lycka till i framtiden.
Vänlig hälsning
