Min mammas mående styr mitt 55-åriga liv
Jag är 55 år och inser att jag inte är så självständig som jag borde vara. Jag kan fortfarande inte låta bli att ständigt försöka läsa av min mamma. Jag påverkas väldigt mycket av hur hon mår, jag blir superglad när hon är glad och stressad och irriterad när hon är ”nere”.
Jag har alltid varit väldigt olik min mamma. Jag flyttade hemifrån för studier när jag var 18 år, har en bra utbildning och ett givande arbete. Bor i hus med sambo, har utflugna barn och underbara barnbarn på promenadavstånd. Mamma har aldrig varit social, reser inte, går inte på restaurang och har därför svårt att förstå mitt sätt att leva. Ibland kan mina barnbarn få henne att gå till lekparken i någon timme, och det är STORT!
Mamma har alltid varit snål med kramar och aldrig sagt att hon älskar mig. Ibland har hon varit stöttande och uppmuntrande, ibland har hon, vid vissa val jag gjort, visat sitt missnöje genom att tystna och nästintill bli deprimerad. Länge. Det har handlat om min familjs utlandssemestrar, men också val av min dotterns namn.
Jag går sönder när mamma reagerar så här. För att inte tynga ner henne och för att jag själv inte ska bli utsatt för hennes missnöje, undanhåller jag sådant jag tror skulle uppröra henne. Men ibland blir jag såklart irriterad, vilket bara gör allt värre.
Mamma hade en ganska kärlekslös uppväxt, framför allt med en dominant mamma, kan det vara en förklaring till hennes beteende? Hur ska jag agera/tänka för att inte låta min mamma påverka mig så? Kan jag hjälpa henne på något sätt?
Psykolog Liria Ortiz svarar:
Hej!
Det kan för många av oss vara knepigt med relationen till våra föräldrar. Även om vi som vuxna blivit mer kritiska till dem och kan hålla viss distans så är vi starkt anknutna till dem. Under uppväxten känner vi av och anpassar oss till deras känslor och deras sätt att bete sig. Det är förmodligen därför det väcks så starka känslor när vi som vuxna är oense med dem. Vi vänder lätt ut och in på oss för att få det ska fungera. Ungefär som du gör.
Du skriver så här: ”ibland har hon, vid vissa val jag gjort, visat sitt missnöje genom att tystna och nästintill bli deprimerad”. Detta får sägas vara ett ganska tydligt exempel på att din mamma ägnar sig åt det som kallas för passiv aggressivitet.
En passivt aggressiv person sätter inte ord på sina känslor och tankar om man har en annan uppfattning eller är missnöjd med något. Och man resonerar inte om möjliga lösningar när man tycker olika. Inte heller har man tillit till att man ibland kan tycka olika. En bristande självkänsla och en inlärd rädsla för konflikter kommer i vägen. I stället hävdar man sig indirekt med demonstrativ tystnad och tillbakadragenhet eller som du skriver, att bli ”nästintill deprimerad”.
Du skriver att din mamma hade ”en kärlekslös uppväxt med en dominant mamma”. Ja, det kan spela roll, det kan finnas ett samband mellan att ha vuxit upp med en dominant förälder och att utveckla en passiv aggressivitet som ett självförsvar. En passivt aggressiv person upplever sig ofta som ett offer och har en tendens att skylla på andra vid konflikter. Genom att skapa skuldkänslor kan det passivt aggressiva beteendet vara ett sätt att straffa sin omgivning och ta kontroll över andra.
Mitt förslag är att kliva ur fällan, som du återkommande blir indragen i. Börja med att se din mamma som en vuxen jämbördig person och se vad du lär dig av det. Förhåll dig sedan till henne utifrån de insikter du allteftersom får.
I relationen mellan två vuxna personer är det inte rimligt att den ene alltid ska behöva underordna sig den andre för att göra den andre nöjd. Om den andre inte kan acceptera en jämlik och ömsesidigt respektfull relation är det faktiskt den andres problem.
Om du ska kunna sluta med att ständigt försöka läsa av din mamma och påverkas mycket av hur hon mår, behöver du börja betrakta henne som vilken annan vuxen person som helst. Du har inte ansvar för din mammas mående. Hon gör sina egna val.
Jag inser att det inte är lätt att psykologiskt frikoppla sig, det vill säga frigöra sig från det som pågått så länge och som fortfarande formar dig, men det är nog det du behöver göra för att inte fortsätta att vara så insnärjd i gamla mönster.
Fråga dig själv om det är värt att hålla henne ”nöjd” och få henne ”på gott humör” när det innebär att du måste gå över dina egna gränser för vad du egentligen tycker är rimligt. Så gör dina val, säg vad tycker och tänker om saker och ting, även om du anar att det kommer att irritera henne. Notera bara vad som händer. Bli inte indragen. Älta inte. Låt henne ta ansvar för att lägga sin irritation bakom sig och höra av sig när hon är redo att normalisera relationen er emellan igen.
Om du kan acceptera att hon är som hon är utifrån hur livet format henne, att du ibland blir irriterad på henne och att du har rätt till den känslan, så kommer du att känna dig friare i förhållande till henne. Kanske gör det också att du lättare ser hennes positiva sidor när du får det problematiska i förhållandet till henne på lite mer distans. Och då kan också en paradox uppstå; kanske börjar hon respektera dig när du själv gör det och när hon inser att hon måste göra det för att ha en hygglig relation med dig och din familj.
Vill du läsa mer om relationer mellan mammor och döttrar så har jag skrivit en bok i ämnet, Du och din mamma: om att kunna hantera en viktig relation (2020).
Varma hälsningar!
