Min man tycker inte att jag prioriterar familjen
Min man och jag har varit tillsammans i 18 år och i takt med att våra barn blivit äldre och mer självständiga har vi fått problem i vårt äktenskap. Jag känner att barnen som är 10 och 12 år inte behöver min uppmärksamhet lika mycket längre. Det finns nu mer utrymme för mina egna sociala önskemål, något som jag villigt lagt åt sidan under tiden barnen var små. Vi har i vårt föräldraskap varit bra på att dela på ansvaret, men jag har lagt mer av mina önskemål åt sidan för barnens skull, till exempel gått ned i arbetstid samt tagit ett större ansvar generellt.
Nu när jag vill göra mer i form av upplevelser och sociala engagemang, med och utan familj, upplever jag att min man blivit mer och mer kontrollerande och anklagande. Han tycker inte att jag sätter familjen i första hand. Han trodde att jag ”mognat” och att jag efter att barnen kom inte skulle ha samma behov av att umgås med andra och vilja uppleva saker utan honom. Detta har orsakat många bråk och diskussioner.
Det blev betydligt bättre efter att jag övertalade honom att gå i parterapi, men också i samband med pandemin som satte stopp för mycket av det jag vill göra. Men när samhället öppnade upp igen återkom exakt samma diskussioner.
Jag har föreslagit att vi ska turas om att varannan helg bestämma aktiviteter med barnen och att den andre har rätt att avstå om den inte vill vara med. Men det föll inte i god jord. Jag har även föreslagit att vi ska gå i terapi igen, men det vill han inte. Hans förslag är att vi ska prata mer, men jag upplever att de gånger jag säger att jag vill prata så är tidpunkten aldrig rätt enligt honom.
Jag vet inte hur vi/jag ska gå vidare? Vi har hamnat i en konfliktsituation där vi bara stångas. Jag är inte säker på att jag klarar av att känna mig kontrollerad och att alla önskemål från min sida måste godkännas av min man först, det är förnedrande.
Samtidigt är jag orolig över barnens välbefinnande, om vi förblir ett par, vad är jag för en förebild som inte står upp för mina behov och önskemål? Och om jag initierat en skilsmässa, vad är jag för en egoistisk person som förstör en någorlunda välfungerande familj?
Psykolog Marina Järvinen Katz svarar:
Din man och du tycks ha olika stora behov av aktiviteter och umgänge utanför familjen, och han kanske också har ett större behov av närhet och tvåsamhet än vad du har. Dessa olikheter har förmodligen funnits från början, men maskerats under många år då era barn var små och du valde att sätta dina behov åt sidan, varvid din man säkert vant sig vid en familjefokuserad tillvaro som passat honom väl.
I många relationer blir det konkurrens om egentiden när man har mindre barn, vilket kan leda till slitningar och konflikter. Ni löste det, kanske nästan omärkligt, genom att du var följsam inför barnens och familjens behov. Nu har du möjlighet att låta dina egna behov av stimulans och umgänge ta större utrymme, vilket din man av någon anledning upplever som ett hot.
Du upplever honom som dömande och att han förväntar sig att det är du som ska mogna, snarare än att se att ni har delvis olika behov. Ingen av er har mer ”rätt” eller ”fel” i hur ni vill ha det, men ni hamnar i en kamp där du måste försvara dig och dina önskemål mot hans anklagelser. Den sortens kamp leder ofta till en polarisering där parterna mer och mer hamnar i varsin skyttegrav, oförmögna att ta den andres perspektiv. Konsekvenserna blir att du känner dig mer och mer ofri, och jag spekulerar i att din man förmodligen känner sig mer och mer ensam och kanske bortvald.
För att kunna kommunicera icke-dömande och därmed underlätta kompromisser, kan du börja med att fundera över vad det är din man upplever att han förlorar när du lämnar ”familjebubblan”. Det är lätt att tolka hans motstånd som försök att kontrollera dig, men hans agerande är kanske snarare styrt av rädsla för att inte räcka till för dig, eller att bli övergiven?
Kanske det går att öppna för en konversation där du nyfiket och vänligt utforskar hans reaktioner och lyssnar, snarare än försvarar dig mot dem (vilket brukar vara vår instinktiva strategi). Om han kan sätta ord på sina egna behov och varför han reagerar så starkt på dina önskemål, kan det bli lättare att gå honom till mötes och kanske hitta lösningar där båda ”vinner”. Svarar han fortfarande med konflikt och anklagelser har du åtminstone gjort det du kan för att förbättra kommunikationen och inbjuda till problemlösning.
En parterapeut skulle onekligen kunna underlätta processen men man kan komma långt även utan extern hjälp. Ett alternativ är att ni (eller du) tar hjälp av några av samtalsövningarna i självhjälpsboken ”Närmare varandra: 9 veckor till en starkare parrelation” av Maria Burman, Anna-Karin Norlander, Per Carlbring och Gerhard Andersson.
Skilsmässa är sällan ett lockande alternativ, men är ibland den enda lösningen i en situation där det inte går att hitta tillräckligt goda kompromisser. Det har inte med egoism att göra. Om någon är olycklig i en relation, är ingen lycklig. Om du kompromissar bort alltför mycket av din egen vilja finns risk att du blir bitter och anklagar din man för din olycka, vilket vore orättvist mot honom.
Det viktigaste för de flesta barn med normalfungerande föräldrar är att föräldrarna kan kommunicera någorlunda utan att bråka för mycket, oavsett om föräldrarna är ihop eller ej. Det är klart att en separation är jobbig men man behöver inte heller vara för rädd för förändring.
Vänlig hälsning
