Mat ger mig ångest!
Jag får ofta panikattacker när det kommer till mat. Jag hetsäter i rädsla att någon ska ta maten ifrån mig, oavsett om någon annan faktiskt är i närheten eller inte. Jag blir också rädd att få en utskällning om jag inte orkar äta upp och får ångest när mat blir gammal så att den måste slängas. Jag har även mycket svårt att säga nej till mat som jag inte tål.
Min partner försöker lugna mig och förklara att ingen kommer att äta upp min mat, att det är okej att inte äta upp och att vi har råd att slänga mat som blivit dålig. Om min partner sitter med mig och påminner mig om att äta långsamt och att det är okej att både be om mer och att lämna mat så kan jag äta på ett vettigt sätt, men inte annars.
Jag gissar att bakgrunden är att jag under min barndom och ungdom sällan fick äta mig mätt.
Det är först nu i vuxen ålder när min partner har visat mig ett vettigt förhållningssätt till mat som jag förstår hur min relation till mat påverkar mitt liv.
Finns det något jag kan göra för att ha ett lugnare förhållande till mat även utan min partners lugnande inverkan?
Psykolog Marina Järvinen Katz svarar:
Trots att mat i grunden bara är bränsle för våra kroppar kan vi ofta utveckla en komplicerad relation till den. För din del har födointag kommit att förknippas med otrygghet, stress, skuld, ångest och en upplevelse av ”det är nu eller aldrig”. Det har lett till ett beteendemönster där de mer ”basala” gränserna för ätande – hunger respektive mättnad, gott eller äckligt – satts ur spel.
För att få ett mindre känslomässigt förhållningssätt till ätande kan du använda dig av några metoder från kognitiv beteendeterapi vid ätstörningar:
Se över dina matrutiner. Äter du vid någorlunda regelbundna tider över dagen? Att ha en rutin med invanda hållpunkter (frukost, lunch, middag och gärna ett par mellanmål) minskar upptagenheten vid mat. Om man har svårt att känna, eller stå ut med, hunger, blir det också lättare att vänja sig vid att man kan vara lite hungrig men att man snart kommer att få äta igen. Om du tycker att det är svårt att veta hur mycket mat du ”behöver” på tallriken i början, kan du söka hjälp på nätet efter ”tallriksmodellen” och anpassa efter din livssituation.
Ha en fast matplats som du äter vid och utan distraktioner – hellre vid köksbordet än framför tv:n till exempel. Träna på att äta ensam till en början, utan din sambos hjälp.
Notera och skriv ner. När du äter ensam, börja notera vad det är för stressande tankar och känslor som dyker upp, och skriv ner dem allteftersom. Testa vad som händer om du äter långsamt genom att lägga ner besticken mellan tuggorna. På liknande sätt kan du utforska dina reaktioner om du lämnar mat på tallriken, eller när du ska kasta gammal mat. Genom att uppmärksamma våra automatiserade tankar och känslor i olika situationer blir det lättare att få distans, och börja ifrågasätta gamla rädslor och regler kring mat. I dag är du ju vuxen och får bestämma själv.
Formulera också gärna skriftligt matens positiva funktioner. Hur hjälper maten dig att orka med det du tycker är kul och viktigt i livet? Vad tycker du själv är gott att äta? Hur kan maten spela en positiv social roll i ditt vuxna liv, när du inte längre behöver anpassa dig efter vad andra tvingar dig till?
Om du tycker att det är för svårt att genomföra detta på egen hand föreslår jag att du söker professionell hjälp hos en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut, gärna någon som är kunnig på ätstörningar.
Med vänlig hälsning
