Min lilla dotter vill inte veta av mig
Jag och min fru har en dotter som är 1,5 år. Hon har sedan start varit intensiv både i utveckling och charmighet, men även i temperament och envishet. Hon har alltid varit ganska mammig och fram till nu har det gått ganska bra med mig, åtminstone när det gäller lek. Men sedan några veckor tillbaka har hon blivit otroligt ”anti” pappa. Mamma/mormor/farmor/förskolepersonal går jättebra, men mig som pappa verkar hon inte vilja veta av alls.
Om hon vaknar på natten och jag går in och försöker trösta henne så skriker hon hysteriskt så att hon nästan kräks. Även på dagarna vägrar hon tröstas av mig. Det skär otroligt i hjärtat att hon vill umgås med alla förutom mig. Jag känner mig som världens sämsta förälder. Finns det något jag kan göra?
Psykolog Jenny Klefbom svarar:
Det stämmer som du skriver att vi människor är ganska olika till vår personlighet med grund i våra gener. Somligt är svårt att ändra på, som energinivå, envishet och andra drag. Men till de genetiskt betingade dragen hör inte vem som är ”rätt” person att ta hand om barnet. Barn accepterar i allmänhet att bli omhändertagna av den som finns tillhands. Förutsatt förstås att de inte har bibringats uppfattningen att det går att välja.
För där har vi en sak som är gemensam för alla, vuxna som barn: Ges vi utrymme att bestämma, det vill säga upplever vi att vi har den möjligheten, då använder vi gärna den. Det är helt enkelt vilken grad av frihet att påverka vi upplever oss ha som avgör hur vi kommer agera.
Detta får mig att bli väldigt nyfiken på hur du och din fru har hanterat de situationer där dottern har valt bort dig. Det behöver inte vara så att ni alltid låter frun ta över, utan det räcker faktiskt med att detta har skett en eller några få gånger. Kanske till och med att det har hänt efter att du först en lång stund har kämpat med att trösta dottern. Tänk lite i samma termer som varför vi köper lotter. Det är ju inte för att vi räknar med att vinna högsta vinsten varje gång, utan för att den kittlande känslan av att ”det kan lyckas” alltid finns där.
Min gissning är alltså att det har hänt att dottern har upplevt att hon har ett val. Och att hennes chanser att få som hon vill har ökat väsentligt om hon bara för oväsen och krånglar tillräckligt länge.
En annan tanke jag har är att det har blivit en vana för er dotter att skrika sig blå när du ska ta hand om henne. Det kan helt enkelt ha blivit lite av ”en grej” att inte låta sig tröstas av pappa. Det behöver därför inte finnas någon direkt anledning till att hon inte vill att just du ska trösta.
Lösningen på problemet är, som du säkert förstår vid det här laget, att ni inte låter er dotter välja. Det kan vara nog så svårt om ni båda är hemma, så en mer drastisk övningssituation är att du är hemma själv med dottern ibland. Då är ni båda hänvisade till varandra och hon har inga möjligheter att välja någon annan.
Med det sagt så vill jag säga att det här tillvägagångssättet kanske löser era mer akuta problem med sådant som nattning, men det är inte omöjligt att er dotter fortsätter att ha preferenser kring vem hon tycker bäst och sämst om, både vad gäller er föräldrar och andra. Det kan ha helt naturliga förklaringar såsom att hon är mer med sin mamma eller att ni föräldrar har olika sätt mot er dotter, men det händer också att barn går igenom perioder då de är mycket mammiga eller pappiga, utan att man ser någon riktig förklaring till det, och det får man kanske tåla som förälder. Det är främst när problemen verkar långvariga och ställer till problem i er planering som man behöver göra något åt saken.
Vänlig hälsning
