Orkar inte finnas för min sambos son
Jag är 22 år och levt med min sambo i snart fyra år. Varannan vecka bor hans 7-åriga son hos oss och han är minst sagt krävande. Genom åren har det varit väldigt mycket upp och ner och på förskolan kunde det hända att han blev hemskickad för han fick så stora utbrott. Nu har han börjat i skolan och har hemma blivit ännu mer hetlevrad, varje grej blir bråk och en massa fula ord.
Relationen mellan sonen och min sambo har alltid varit bra och sonen tycker väldigt mycket om mig. Detta har i perioder också känts jobbigt eftersom sonen hela tiden vill ha min uppmärksamhet och vill leka med mig. Oftast ger jag honom mycket uppmärksamhet men börjar alltmer känna att jag inte orkar leva i en relation där jag måste ge den tiden av mig själv.
Jag kan i perioder få väldigt mycket ångest som gör att jag helt går in i mig själv och inte orkar prata med någon vilket jag märker påverkar både min sambo och hans son.
Jag kan längta efter att bo ensam och inte behöva anpassa mig. Jag slits så himla mycket mellan familjelivet och livet med mina vänner som jag känner att jag försummar. Typ att jag bollar med två olika världar som är svåra att få ihop. Ingen av mina närmsta vänner har barn. Jag har också ett väldigt stort behov att vara ensam, speciellt i vissa perioder. Vill heller inte göra slut med min sambo, men jag känner ofta att jag bara inte pallar.
Psykolog Ingrid Gråberg svarar:
Att din sambos son både kan kräva mycket uppmärksamhet från dig och vara utagerande spelar förstås en viss roll, men jag kommer inte att fokusera på sonens beteende i mitt svar. Barn är förvisso olika, men ditt liv hade förändrats rejält oavsett om det varit en blyg liten viol, en virvelvind, en grinig rackare eller en supercharmig krabat.
Det finns ingenting i ditt brev som tyder på att du planerade att bli förälder i unga år, utan när du inledde en relation med din nuvarande sambo fick du den lille pojken på köpet så att säga. Med tanke på att även de som själva valt att bli föräldrar kan ha stunder då de längtar efter att få slippa ansvaret för någon annan och bara få vara i fred, så är det verkligen inte konstigt att du emellanåt känner för att kasta in handduken och lämna familjelivet.
I nuläget verkar du dock inte redo att ta steget ut i singellivet. Fördelarna med att leva helt ensam väger inte tillräckligt tungt. Inte än i alla fall. För frågan är vad som händer om allt bara fortsätter i samma hjulspår. Jag anar att det då inte kommer att dröja alltför länge innan de upplevda nackdelarna med familjelivet överskuggar de ljusa stunderna.
Finns det något sätt för dig att hitta en balans mellan familjeliv, egentid och umgänge med dina gamla vänner? Har du övervägt alla tänkbara alternativ? Har du till exempel provat att schemalägga stunder då du kan rå dig själv och avsatt tid för umgänge med dina vänner? Finns det något som hindrar dig från att spontant träffa kompisar eller ta en långpromenad på egen hand? Är det svårt att få till inbokade eller spontana aktiviteter även under de barnfria veckorna? Kan det i så fall bero på att du inte har pratat med din sambo om ditt dilemma?
Om du inte redan har varit öppen med hur du känner är det hög tid att börja nu. Både för din egen och din sambos skull. För vill din partner ha dig kvar i sitt liv under lång tid framöver borde han vara angelägen om att få familjelivet att fungera för alla. Därför tycker jag att du ska ge honom en chans att hjälpa dig att skapa utrymme för dina behov. Viljan att hjälpa någon brukar öka om man förstår hur personen fungerar. Exempelvis om din sambo förstår att du är en person som har ett relativt stort behov av att få vara ensam och att det inte har en direkt koppling till honom. Eller att du emellanåt får väldigt mycket ångest.
Du skriver att du märker att det påverkar resten av familjen när du får ångest och går in i dig själv. Jag tolkar det som att du bara har noterat hur de reagerar. Det vill säga att ni inte har pratat om det. Stämmer detta?
Sedan undrar jag om du har sökt professionell hjälp med anledning av din ångest. Det kanske även skulle vara bra för dig att fundera högt kring din livssituation tillsammans med en utomstående.
Som avslutning vill jag tillägga att det är fint att du engagerar dig så pass mycket som du gör i sambons son, men det är inte du som är huvudansvarig för honom och ingen kan begära att du helt och hållet ska bortse från dina egna behov och intressen. Inte ens om du var barnets vårdnadshavare vore det rimligt att kräva att du i alla lägen ska ge pojken uppmärksamhet. Det är okej att emellanåt, vänligt men bestämt, säga att man inte kan, vill eller orkar leka just nu.
Vänligen
