2019-02-14

Kan jag säga till min 6-åring att jag är arg på hennes pappa?

Jag har en dotter som är snart sex år. Jag och hennes pappa har varit separerade sedan fyra år tillbaka. Jag har varit noga med att aldrig tala illa om min dotters pappa så hon hör.

Nu har pappan valt att flytta till en annan stad och lämnat mig med hela ansvaret över vår dotter. Jag är ledsen och arg och känner mig maktlös över situationen och hur jag ska prata med min dotter om detta. Hon pratar sällan om sin pappa. Vi har en överenskommelse att han ska ringa tre gånger i veckan man han glömmer ofta att ringa. Han har vår dotter varannan helg och det har funkat bra.

Jag tänker att det är viktigt att hon får vara arg och besviken över att hennes pappa har flyttat. Hur ska jag prata med min dotter om detta? Bör jag prata om det? Det väcker mycket känslor i mig som jag håller tillbaka så hon inte ser. Jag gråter på kvällarna när hon sover över att jag känner mig övergiven av hennes pappa som inte finns där.

Hon har precis börjat skolan och det är en svår tid i dotterns liv och svår tid att vara ensam i. Dottern visar separationsångest i skolan. Hon vill inte vara på fritids och i andra miljöer där hon känner sig otrygg. Jag har lagt om mitt liv så hon slipper gå på fritids.

Kan jag säga till min dotter att jag är arg på hennes pappa som inte är här? Jag tänker att motivet med det skulle vara att visa henne att det är ok att känna så. Eller bör man inte göra så? Finns det någon hjälp att få.  Jag känner mig helt maktlös över situationen.


Leg psykolog Liv Svirsky svarar:

När jag läser ditt brev tycker jag mig höra en stor sorg och besvikelse hos dig. Min första tanke är att jag undrar om du skulle behöva tala med någon om de känslorna så att du både kan få utrymme att sätta ord på dem men också få sörja situationen och få hjälp att bearbeta den så att du kan gå vidare.

Jag tror det är viktigt av många olika skäl. Först och främst tänker jag att du kanske kan behöva det för ditt eget välmående. För det andra tänker jag att det finns en risk hos vuxna att vi, när vi känner starkt för något, får svårt att sortera ut våra egna känslor från våra barns. När du är väldigt arg på din dotters pappa finns det alltså en risk att du tillskriver din dotter samma känslor, oavsett om de faktiskt finns i henne eller inte.

Kan du känna igen dig i det? I så fall brukar det vara bra att försöka hantera sina egna känslor först så att man därefter kan se klarare på sitt barns reaktioner men också på att mer helhjärtat finnas där för att stötta och hjälpa barnet att hantera sina känslor. Det senare leder in på det tredje men minst lika viktiga skälet att själv söka hjälp, nämligen att när du själv mår bra har du så mycket bättre förutsättningar att hjälpa ditt barn utifrån hennes behov. Så, att ta hand om dig själv är ett sätt att ta hand om ditt barn.

Du skriver att din dotter uppvisar separationsångest. Separationsångest är vanligt hos små barn men går då ofta över av sig själv. Även hos lite äldre barn är det relativt vanligt och betraktas då ofta som en ångestproblematik. Separationsångesten kan bli så jobbig att den påverkar livet och hindrar barnet från att våga göra allt det hen vill, som att gå hem till kompisar eller sova borta. Det låter som att din dotter hamnat i det läget och skulle behöva hjälp att hantera sin ångest.

Det kan vara viktigt att komma ihåg att separationsångest inte behöver vara en signal på att ett barn är otryggt eller har varit med om dåliga separationer eller liknande. Även barn som helt saknar sådana erfarenheter kan utveckla separationsångest. Det som är gott att känna till är att det finns effektiv behandling som gör att barnet lär sig utmana och hantera sin ångest och kan börja leva det liv hen så gärna önskar.

Jag skulle därför råda dig att fundera på att söka hjälp för dig och din dotter med just det fokuset. Jag skriver avsiktligt dig och din dotter här då hon ju bara är sex år gammal och det betyder att det är en behandling ni huvudsakligen genomgår tillsammans. I en sådan behandling kan du givetvis nämna den situation ni befinner er i med hennes pappa, så att betydelsen av den kan vägas in.

Avslutningsvis frågar du om du får berätta om dina egna känslor för din dotter. Jag tror att du gör klokt i att försöka avstå ifrån att göra det. Att nämna det helt kort kan vara ok, men frågan är om du uppnår ditt syfte med det? Risken med att tala med henne om dina känslor innan du själv har bearbetat dem är att du delger henne mer än du egentligen vill och borde. Jag tror inte att din dotter i någon större utsträckning är betjänt av att känna till, eller i värsta fall oroa sig för eller ta hänsyn till dina känslor.

Jag skulle hellre föreslå att du bekräftar hennes känslor på andra sätt, genom att till exempel fråga henne vad hon känner och tala med henne om att alla känslor är ok och att du är villig att lyssna vad hon än vill berätta. På så vis visar du tydligt att du finns där för henne och att du finns där på hennes villkor.

Vänliga hälsningar