2019-02-21

Ska jag berätta att han är pappan?

Jag träffade en man som redan var i en relation för ca 3 år sedan. Vi träffades, blev gravida och bråkade mycket om vad vi skulle göra. Han ville absolut inte ha kvar barnet. Hade flera barn i olika relationer redan. Jag fick en blödning och problemet var löst. Vi avslutade relationen. Men det visade sig att jag fortfarande var gravid.

Jag födde barnet utan att ta ny kontakt och sa till min omgivning att det var en Danmarksbebis. Nu har jag och mannen mötts igen. Jag berättade att jag fått ett barn. Han frågade om det var hans. Jag sa nej. Hot hade förekommit. Nu känner jag mig moraliskt kluven. Om jag berättar nu är det så många inblandade som får sina liv förändrade, inte bara till det bättre. Jag har starka känslor för den här mannen men ser oss inte i en varaktig relation. När vi träffas vill jag berätta men tänker förnuftsmässigt att det är bäst att låta bli. Vad ska jag göra?


Leg psykolog Ingrid Gråberg svarar:

Jag förstår att du känner dig ”moraliskt kluven”, för det är verkligen ett moraliskt dilemma som du beskriver. Tycker jag, kanske jag ska tillägga. Det finns garanterat personer som, med stor övertygelse, skulle kunna berätta för dig vad som är det rätta att göra. Ganska många skulle nog hävda att man alltid bör hålla sig till sanningen och att det dessutom nästan alltid är något som lönar sig i längden.

Samtidigt är det få av oss som aldrig ljugit eller hållit inne med sanningen. Faktum är att det i vissa lägen anses vara tecken på social kompetens att dra en lögn, en så kallad vit lögn. Men det är skillnad på att undanhålla för en vän vad man egentligen tycker om den nya frisyren och att ljuga om ett barns tillblivelse. De flesta håller nog med om att det krävs goda argument för att rättfärdiga en sådan lögn. Frågan är hur det ser ut i ditt fall. Hur ser dina argument ut?

Vad som är rätt att göra kan bero på vems perspektiv man utgår ifrån. Ur ett samhällsperspektiv kan det finnas flera skäl till varför det är viktigt att slå fast vem som är far till ett barn. När det gäller pappans perspektiv är det lätt att tänka att han mår bäst av att inget veta, men att han propagerade för abort är inte någon garanti för att han inte vill veta av barnet nu när det väl är fött.

Mannens ursprungliga, negativa inställning till att bli pappa på nytt var det som fick dig att låta omgivningen tro att du åkt till Danmark och låtit inseminera dig. Du skriver också att det har förekommit hot och det är förmodligen det starkaste skälet till varför du tvekar att säga som det är. Sedan antar jag att det nu skulle kännas jobbigt att förklara för nära och kära att du varit oärlig mot dem. Deras reaktioner och dina eventuella skamkänslor väger dock lätt mot barnets moraliska och juridiska rättighet att få veta sanningen om sin tillblivelse.

Huruvida ditt barn kommer att tycka att det är viktigt att veta något om sin biologiska far vet varken du eller jag i nuläget, men enligt Barnkonventionen har varje barn rätt att känna till sitt ursprung. ” Barnet har rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka föräldrarna är och bli omvårdat av dem.” Med hänsyn till barnets bästa (något som Barnkonventionen förordar ska gälla alla beslut som rör barnet) måste du också betänka att det kan uppstå situationer då det är av stort värde att ha kännedom om ärftlighet för olika sjukdomar till exempel.

Om du bara skulle ta hänsyn till dig själv är det lätt att förstå varför du tvekar att berätta hur det ligger till, för det är klart att det kommer att bli jobbigt när/om du väljer att göra det. Här finns det dock en viktig aspekt att fundera över, nämligen risken att sanningen till slut kommer fram – vare sig du vill det eller ej. Att ensam bära på en hemlighet kan vara betungande. Till slut kanske du inte orkar släpa på denna börda. Eller så råkar du försäga dig vid något tillfälle.

Och vad händer om pappan träffar barnet och känner igen sina egna släktdrag? Eller om ditt barn en vacker dag vill veta mer om spermadonationen? Då får du antingen fortsätta ljuga (och se till att göra det bra) eller krypa till korset och erkänna hur det ligger till. Det sistnämnda kan göra pappan ordentligt arg och framför allt kan det skada relationen och tilliten mellan dig och barnet.

Egentligen finns det nog bara ett hållbart argument för att fortsätta ljuga och det är hoten. Var de så allvarliga att du fruktar vad som skulle kunna hända dig och ditt barn? I så fall bör du göra en polisanmälan. Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt och psykiskt våld, enligt Barnkonventionen. Frågan är om bästa skyddet för ditt barn är att undanhålla sanningen eller att se till att den som hotar blir polisanmäld. Ord skulle bara stå mot ord, kanske du tänker, om det skulle bli ett polisärende.

Och allt är inte så enkelt som det kan verka för en utomstående. I slutändan är det bara du själv som kan avgöra vad du ska göra. Fundera över vad det kostar att leva med en livslögn (både för dig och barnet). Och fundera över vad du riskerar om du berättar sanningen nu, respektive om sanningen kommer fram vid ett senare tillfälle.

Många gånger underlättar det att bolla sina tankar med någon annan, istället för att bara förlita sig på sitt eget omdöme. Kanske finns det någon i din närhet som du har ett stort förtroende för. Annars kan du vända dig till en professionell samtalspartner som arbetar under sekretess, exempelvis en psykolog eller kurator. 

Avslutningsvis ett förtydligande: FN:s konvention, eller Barnkonventionen som den kallas, innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn. Sverige och ytterligare 195 länder har förbundit sig att följa dessa bestämmelser och från den 1/1 2020 blir Barnkonventionen svensk lag. 

Vänliga hälsningar