2019-01-28

Svårt att acceptera min dotter pga av hennes fetma

Min 18-åriga dotter har från att ha varit en mycket söt normalviktig tjej utvecklat fetma. Hon har även haft en fin hy som nu är ärrig då hon inte kunnat låta bli att pilla sig i ansiktet. Hon har även ärr på ärmar och ben då hon river sig till exempel om hon har ett myggbett så blir de infekterade sår.

Jag tycker att de problemen ökade när hon började med p-piller. Men hon ville inte sluta med dem då jag tog upp det med henne. Vi gick till Ungdomsmottagningen  tillsammans för att byta sort men det blev inte bättre. Hon har sedan hon var liten haft vissa koncentrationssvårigheter och svårt att sitta still. Hon kunde stå på huvudet i soffan och titta på tv och var aldrig stilla som liten.

När hon kom i tonåren utvecklades hennes bröst till att bli mycket stora och hon är ganska kort. Det här sammantaget gör att hon inte är sams med sin kropp och jag som mamma har mycket svårt att acceptera att hon har förändrats så. Det har gått så långt att jag har svårt att se henne, att bekräfta henne att hon duger som hon är. Jag förstår intellektuellt att hon behöver bekräftelse för att kunna få en bra självkänsla.

Vi har som föräldrar jobbat mycket under åren med henne för att hon ska prata med oss och att vi tillsammans ska hjälpa henne med det hon behöver hjälp med, som problem i skolan, att hon behöver röra sig och äta bra mm. Men ofta har hon hållt sig undan hos sin pojkvän sen ett par år. Jag har efter hand låtit henne hållas med det för att se om hon kanske kommit till ro mer.

Jag tycker att jag är "normal" när det gäller mat, har aldrig pratat om dieter eller äta mindre mat, men pratat en del om onödig mat som färdigmat och dyr utefika, att det bästa är att äta frukost och middagen som serveras hemma och spara sina pengar till annat. Jag skäms för henne och kan inte tycka att hon är bra och duger när jag ser henne. Jag har lättare att prata med henne via telefon och sms då hon faktiskt är fin och härlig till sättet.

Hela jag präglas av att man ska se ren och fin och fräsch ut ( jag menar INTE att man ska vara snyggt klädd och fin frisyr och målad, bara just ren och hel) och det gör inte hon. Det enda jag vill är att hon ska gå ner i vikt och inte se så hemskt ovårdad ut. Hon verkar vara i förnekelse om att hon väger minst 30 kg för mycket samtidigt som jag vet att hon vet om det. Jag skäms för att jag skäms för jag inser att hon behöver stöd och kärlek och jag tycker att hon är värd all kärlek för hon är en underbar tjej. Men jag klarar inte av det. Jag ser bara hennes fetma och ovårdade yttre.


Psykolog Jenny Klefbom svarar:

Det är mycket i ditt mejl som väcker en känsla av sorg hos mig. Du uttrycker en stark önskan om att kunna uppmuntra, vara stolt över och stötta din dotter, men i stället känner du ”förbjudna” känslor som skam, missnöje och, tolkar jag det som, nästan förakt för din dotter. Du lider dock av detta ofrivilliga känslotillstånd så till den grad att du kallar dig själv för en ”usel mamma”. Hur din dotter känner i allt detta kan vi bara spekulera över, eftersom hon inte har öppnat sig för dig kring sina känslor. Men visst är det troligt att hon också lider av det hon kanske anar att du känner, men även av den oförmåga att nå varandra som verkar prägla er relation.

Hur har det blivit så här, kan man fråga sig. Du ger en ledtråd i det du tar upp kring hennes tidigare barndom. Du nämner att ni båda föräldrar verkar ha fått kämpa hårt för att alls komma till tals med er flicka, och att hon inte heller självklart har sökt sig till er för hjälp och stöd, eller ens velat ta emot sådan ifrån er. Du tar också upp att dottern redan tidigt uppvisade en del beteenden som ni inte riktigt förstod, eller kanske rent av upplevde som lite ”onormala”? Jag tänker då främst på den rastlöshet och de koncentrationssvårigheter som du beskriver.

Men jag undrar också lite över den kroppsliga utveckling som du beskriver att din dotter har haft. Det vanliga är ju att man på det kroppsliga planet är ganska lik sina föräldrar, eller mor- och farföräldrar. När du tar upp att din dotter är kort och tidigt fick stora bröst så låter det som att detta var något som ni föräldrar inte hade förväntat er eller kunnat förutse. Det vill säga att det inte är något som ni kan känna igen ifrån er själva eller andra närstående.

Samma sak gäller egentligen många av de personlighetsdrag som du tar upp att din dotter har; det är som att många av hennes beteenden bara väcker stora frågetecken hos dig, och även personlighetsdrag är ju något man i ganska hög grad ärver ifrån sina föräldrar. Ett barn som har svårt att hålla i pengar har oftast åtminstone en förälder som inte heller är så sparsam. Ett barn som har svårt att sitta stilla brukar få höra av sina far- eller morföräldrar att ”precis sådan var din mamma/pappa när hen var i samma ålder som du”.

Jag tolkar det som att så inte är fallet i er familj, och jag får en undran över om er dotter är adopterad eller tillkommen via insemination eller på annat sätt inte är genetiskt släkt med er föräldrar. Om inte – hur har ni själva tänkt kring det faktum att äpplet i det här fallet verkar ha fallit väldigt långt ifrån päronträdet?

Mitt intryck är att problemen mellan er föräldrar och er dotter har förelegat under lång tid. Och jag undrar om det egentligen finns något ”före”, det vill säga om det en gång fanns en tid då du bara kände kärlek, stolthet och uppskattning gentemot din dotter och då du inte hade några problem att förstå dig på henne och kommunicera mer öppet med henne. Om svaret på den frågan är ”ja”, så vill jag uppmana dig att noga tänka igenom vad det var som hände vid den tidpunkt som relationen försämrades. Gick ni exempelvis som familj igenom någon kris?

Om svaret i stället är ”nej”, det vill säga att relationen alltid har varit lite komplicerad, så går mina tankar till er allra första tid tillsammans. Fanns det under er dotters första tid i livet något som låg i vägen för att en trygg och stabil anknytning skulle utvecklas mellan er? Vanliga orsaker till att det blir så kan vara att föräldrar drabbas av förlossningsdepression (även pappor kan drabbas), att barnet eller en förälder är svårt sjukt eller att man har sociala problem som gör att man måste rikta mycket fokus på annat än barnet under dess tidiga barndom. En annan anledning kan vara att man inte har någon positiv förebild i sin egen relation till sina egna föräldrar, det vill säga att det finns relationsmässiga problem även i den.

En anknytningsrelation är inte beroende av bara en person. Det finns barn som är väldigt krävande och därmed lite svårare att knyta an till än andra. Och ingen förälder väljer att inte relatera till sitt barn, utan problem som uppstår är ofta följden av yttre faktorer som ingen riktigt kan rå över. Så jag vill verkligen uppmana dig att sluta klandra dig själv. Oavsett vad dina känslor beror på så leder det ingen vart att fastna i skuld- eller skamkänslor.

Däremot tänker jag att det finns ganska god möjlighet för er två att hitta tillbaka till varandra, även om jag tror att det nog också kommer krävas professionellt stöd. Ett första steg för dig kan vara att inför din dotter erkänna att du känner att något är fel i kontakten mellan er (jag tycker däremot inte att du ska gå in på hur du känner inför henne i detta inledande och känsliga läge), och att du verkligen, verkligen vill göra något åt den saken.

Hur du sedan går vidare kan se ut på olika sätt. Kanske att du själv skulle ha glädje av en individuell psykoterapeutisk kontakt först, för att få lite mer koll på vad du känner och vad känslorna bottnar i. Din dotter är ju ännu så pass ung att det är rimligt att du som förälder axlar huvudansvaret för det som har gått snett.

Hittills har hon hanterat allt genom att söka sig bort ifrån er, och det är kanske den strategi som fungerar för henne i nuläget. Vad du kan göra för att redan i dagsläget minska ner avståndet mellan er är att helt och hållet sluta prata om sådant som kost- eller köpvanor. Vad du tänker och känner kan du inte ändra på egen hand. Men vad du säger och gör kan du själv påverka, och nu bör målet vara att återvinna din dotters kärlek och förtroende.

Vänliga hälsningar