2018-11-19

Irriterad på personer jag älskar mest

Jag är i sig en lugn, glad och omtänksam person. Jag brukar ofta tänka på andra och hur de har det, om de mår bra. Jag ser fort om någon mår dåligt och reagerar instinktivt med att försöka hjälpa. Jag ser väldigt ofta vad folk behöver för att må bättre.

På senaste tiden har jag börjat bli irriterad på i princip allt. Det är som att jag blir arg fast att jag vet att jag egentligen inte är det. Kanske är jag arg på mig själv för att jag blir så irriterad på småsaker? Det kan vara små saker som att min tjej är lite nere, att hon inte säger något. Att min mor bara tjatar och tjatar och inte lyssnar på vad man säger. Jag blir irriterad på allt folk gör. När irritationen byggs upp så får jag gråten i halsen och blir enormt ledsen och skamsen för att jag är otrevlig och fräser till.

Jag har sedan ett år tillbaka varit konstant nedstämd, med vissa stunder som varit bra men som näst intill gått över till nedstämdhet igen. Det är som att jag är likgiltig till allt, jag orkar inte bry mig känns det som. Jag vill inte vara dum mot någon och jag vill inte vara irriterad. Vissa dagar får jag panikångest, kan inte andas och bara gråter. Jag vet inte riktigt vad som händer med mig? Varför blir jag så irriterad på personer jag älskar mest? Jag hatar det här..


Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:

Tack för ditt brev till oss. Du skriver att du numer är irriterad på nästan allt. Du skriver också att du känt dig nedstämd i ett år och fått panikångest. Jag har lite för lite information för att kunna avgöra om det är tecken på begynnande depression, om du är överbelastad eller om ditt problem är isolerat just kring irritation. Jag kommer därför i första hand adressera mitt svar mot din undran över irritationen.

Är det så att du utöver nedstämdhet även känt att du tappat lusten för saker, känt uppgivenhet eller meningslöshet, haft koncentrationssvårigheter och att ditt sömn - och matbehov ändrats kan det vara en idé att läsa på mer om depression och se om du känner igen dig i symtomen. Om så är fallet finns mycket bra psykologisk behandling för det genom självhjälpsböcker, internetterapi eller vanlig terapi. 

När jag läser ditt brev får jag en känsla av att du ställer dig undrande till din irritation och känner att den inte riktigt är okej. Därför vill jag börja med att säga att irritation inte kommer för intet. Det finns i regel en anledning till att den uppstår och våra känslor har ofta viktiga budskap till oss. Det är inte ovanligt med en omgivning som framförallt bekräftat positiva känslor men som inte gett samma utrymme att uttrycka obekväma känslor. Du skriver att du i grunden är glad och omtänksam och det är fina egenskaper. För att kunna bry oss om och hjälpa andra behöver vi dock kunna adressera alla känslor som hör livet till.

Din irritation kan bero på att ditt nervssystem upplever för många belastande stressorer. En stressor kan vara allt ifrån för mycket aktivitet, för lite sömn, konflikter med andra personer, störande ljud eller andra faktorer i omgivningen med mera. När vi upplever att vi har för mycket stressorer och för lite tid för vila och återhämtning är den så kallade stressresponsen aktiv. Den sätter kroppen i beredskap att hantera de påfrestningar vi står inför. Den syftar också till att skydda vår privata sfär. Ibland känner vi oss trängda av andra, särskilt om de inte tar hänsyn till våra behov. När vi upplever stress minskar även förmågan till empati och medkänsla med andra.  Då minskar tålamodet och vi har lättare till irritation.  

Du undrar också varför du känner irritation mot dem du älskar mest. Det är ofta mot dem vi känner oss trygga med som vi vågar uttrycka våra känslor. Vi känner oss ganska säkra på att de finns kvar hos oss även när vi inte beter oss som vi bör. Jag vill dock passa på att problematisera detta. Ofta är vi mer hänsynsfulla mot arbetskamrater, vänner och bekanta än mot dem som står oss nära. Mot dem vi är trygga med kan det snarare bli så att vi låter vårt eget mående gå ut över dem. Det kan te sig så att jag egentligen är ledsen över att en vän avvisat mig, men jag uttrycker det genom att sucka eller säga något spydigt till min partner. Detta kan vi benämna som ett gränslöst beteende - jag låter mina egna obehagskänslor gå ut över en annan person.

Irritation kan vi tänka oss som ett förstadium till ilska. Ilska fyller en viktig funktion för att kunna försvara oss om vi blir hotade. Oftast blir vi inte rasande arga som en direkt konsekvens av en händelse, såtillvida det inte är en starkt hotfull upplevelse. I regel brukar det snarare vara så att irritation byggs upp och ackumuleras. Tillslut får vi ett ilskeutbrott över en harmlös sak eller över något som inte har med grundorsaken att göra. Vi själva och omgivningen kan då bli förvånade och tycka att reaktionen inte står i proportion till händelsen.

Om du känner igen dig i ovanstående resonemang skulle jag råda dig att börja träna sunt självhävdande. Det är att uttrycka vad du känner, ge feedback till personer i din omgivning och markera dina gränser. Att hävda sig själv, kunna säga ifrån och be om saker är viktiga färdigheter för att må bra. Ibland kan det vara så att man känner irritation på andra för att man inte vågar uttrycka vad man känner eller att man upplever att andra går över ens gränser. Här är jag-budskap viktigt. ”Jag upplever att…..” ”Just nu känner jag ……” ”För mig är det viktigt med….därför vill jag fråga dig om du kan….” För att må bra är det viktigt att kunna uttrycka sina behov till andra, så att de har en chans att svara upp mot dem. Och om de inte gör det blir det vår uppgift att ge feedback av typen: ”När du gör så här mot mig får det mig att känna så här”. Detta är ett sunt sätt att sätta gränser mot andra.

Här kan du läsa mer om depression

Varma hälsningar och lycka till!