2018-11-21

Min vuxna dotter har sagt upp kontakten

Jag är en kvinna på 41 år som har ett problem. Jag har en vuxen dotter på 21 år som sedan tre år tillbaka bor i Norge. Jag har en ny relation med en annan man än hennes far sedan ett par år tillbaka. Vi väntar nu ett sladdbarn. När min dotter fick veta detta sa hon upp kontakten.

Jag och dottern har haft en bra relation, jag har ställt upp mycket på henne, och vi har setts ofta trots att hon bor i Norge. Jag förstod ju att hon skulle bli chockad först, men inte säga upp kontakten helt. Hon har haft argument som att det var hennes tur att få barn, och att hon varit rädd för detta sedan jag och hennes far gick skilda vägar för 8 år sen. Hur ska jag bemöta detta? Ska jag fortsätta försöka ta kontakt eller låta henne vara? Jag har försökt nå henne på alla sätt och sagt att jag älskar henne så mycket. Men inget hjälper.


Psykolog Liria Ortiz svarar:

Låt mig börja med att svara på din fråga om du ska ”fortsätta ta kontakt eller låta henne vara”. Jag tror att det klokaste är att du fortsätter att återkommande, om än med viss sparsamhet, höra av dig till din dotter. Men på ett stillsamt och varsamt sätt.

Att ringa henne ska du kanske avstå, kanske inte heller sms:a, möjligen sända mail, men kanske det bästa är om du skriver ett brev eller ett vykort då och då. Och bara undrar hur hon har det, och uttrycker din kärlek till henne, och att du saknar henne. Det handlar i det här läget om att visa att du tänker på henne, men håller dig på avstånd eftersom det är vad hon vill, samtidigt som du är tillhands om hon vill. Och tålmodigt och förhoppningsfullt inväntar henne till dess hon kanske vill träffa dig igen.

Du skriver att du och dotter har haft en bra relation, och att ni har träffats ofta. Vad du här i all enkelhet berättar om är vilken stor känslomässig investering som ni har i varandra. Jag är övertygad utifrån det att din dotter kommer att uppfatta det som tydliga signaler om kärlek från dig, när du om du fortsätter att höra av dig, och uppskatta det.

Kom också ihåg att vi människor ändrar oss, en första reaktion i affekt brukar inte vara långvarig, det ligger i dess natur, utan den följs av att vi allteftersom börjar tänka mer nyanserat och med förståelse för den andre. Ofta utifrån synpunkter som vi får av andra på det som hänt. Så jag tror att du kanske bara behöver ge din dotter lite tid till samtidigt att hävda dina rättigheter att ha ett eget liv.

För det som hänt är på ett sätt förstås omtumlande för din dotter, och utmanar på olika sätt en del närmast överinlärda och oreflekterade föreställningar som ofta finns hos vuxna döttrar om sina mammor. Som att mammor alltid ska vara tillhands, och låta sina egna behov komma i andra hand. Författaren Eva Rydinger skrev en uppmärksammad roman om detta; romanen heter Härifrån till verkligheten, och jag tror att det skulle vara intressant och stöttande för dig att läsa boken.

Bokens utgångspunkter är att det vore rimligt att vuxna barn i högre grad kan se sina föräldrar som självständiga individer, och respektera sina föräldrars integritet och rätt att göra val, även sådana som tumlar om, och är utanför det förväntade. Som att en frånskild mamma upptäcker kärleken på nytt, och blir gravid i den nya kärleksrelationen. Eva Rydinger har flera kloka resonemang om att man faktiskt inte bara är mamma utan även kvinna, att vi lever allt längre, och är allt friskare, vilket gör att vi både har tiden och energin att vilja satsa på nya projekt, professionellt som relationsmässigt. Budskapet i boken är i mycket att föräldrar till vuxna barn måste få leva sina egna liv, inte bara de liv som passar in i de vuxna barnens föreställningar och behov. Vilket förstås inte innebär att man kan vara både tillgänglig och engagerad som förälder till vuxna barn, men i en omfattning som ger också plats för en själv.

En reflektion som jag vill passa på att göra är att ganska tydligt detta är en fråga som är genuspräglad. Om en frånskild pappa i medelåldern träffar en ny kvinna, och skaffar barn, och efter det inte har tid eller så stort intresse av att träffa sina barn i det första äktenskapet, orsakar det förstås besvikelse, men det finns ändå någon sorts normalisering i att män gör så.

Varma hälsningar och hävda dina rättigheter.