8/17/2017

Hur kan jag få min sambo att inse att han har ångest?

Jag träffade min nuvarande sambo för ca två år sedan. Redan från början tyckte jag att någonting inte kändes helt "normalt". När han tidigt i vårt förhållande blev förkyld ringde han till sin mamma (som är sjuksköterska) och hon åkte hem till honom för att lyssna på hjärtat och kolla blodtryck. Min pojkvän har astma och många allergier vilket kanske är anledningen till att hans mamma alltid är väldigt orolig för honom. Hans kompisar kallar honom för hypokondriker men det är ingen som tar det uttrycket "seriöst". Min pojkvän tycker mycket om att ta tabletter och tror att det är lösningen på alla problem/smärtor.

För ca 4 månader sedan flyttade vi till ett annat land som vi båda drömt om att kunna göra, men sedan vi flyttat så har han börjat sova dåligt, han är trött, äter knappt, rör inte på sig, är sur, otrevlig och har alltid ont någonstans. T.ex. i magen, huvudet, öronen etc. Han går och småäter Alvedon, ipren etc nästan dagligen. Jag har försökt prata med honom om detta otaliga gånger men han vill inte, har alltid någon ursäkt som att han inte orkar eller att han mår dåligt. 

En kväll förra veckan efter att han helt oprovocerat varit riktigt elak mot mig sa jag att det får räcka, att jag inte orkar mer. Morgonen därpå säger han att han mår jättedåligt, är yr och svårt att andas. Vi åker till akuten där de tar massor av blodprover, röntgar, kollar ultraljud i benen för blodpropp etc. Min pojkvän är väldigt rädd då han dessutom lider av fobi för sprutor. Han hade då frossa/svettningar, tryck över bröstet, svårt att andas, stickningar i armar/ben, hög puls och yrsel.

Läkarna hittar inga fel utan säger att det måste varit en astmaattack i kombination med förkylning. Han tror inte på dem då han hela tiden uttrycker "det känns som att jag ska dö" och väljer att stanna över på sjukhuset över natten (läkaren sa att han fick åka hem). Han ligger kvar för observation hela natten och skrivs ut dagen efter.

Han har nu legat nerbäddad i 4 dagar och mår fortfarande dåligt, hans mamma ringer hela tiden både till honom och mig och blir förfärad då jag "inte förstår" att hans tillstånd är livshotande, att jag måste vaka över honom och hjälpa honom etc. Att jag lämnade honom att dö på sjukhuset för att jag inte sov över (jag satt där tills han somnade och pratade ensam med läkarna som sa att allt är under kontroll och att han behöver sova). 

Om jag nu försöker säga till honom att detta kan bero på ångest över den nya livssituationen blir han jättearg och ringer sin mamma som i sin tur berättar för honom att han är döende och behöver "tas om hand" bättre.

Jag står inte ut, han vägrar prata och så fort jag antyder något om t.ex. depression ringer han sin mamma. Jag har stått ut med hans elakheter och extremt dåliga humör så länge nu, hur kan jag få honom att inse att han är deprimerad/har ångest/vantrivs när hans mamma inte förstår eller har någon aning? Han har alltid varit överbeskyddad av henne och hon tycker inte att jag är tillräckligt "omhändertagande" av hennes son. Jag känner mig helt låst, jag vill inte leva såhär. Vi är 30 år gamla.



Liria Ortiz svarar:

Det är fullt möjligt att din sambo har besvär med såväl ett ångestsyndrom som en egentlig depression. Mycket av det du beskriver både vad gäller hans oro och beteende skulle kunna förklaras utifrån hur vi vet att de tillstånden kan påverka en person, och upplevas av anhöriga. Jag vill samtidigt påpeka att vi inte diagnosticerar här på Psykologiguiden. Betrakta min kommentar om vad som händer din sambo som en arbetshypotes. Som vi kan ha som utgångspunkt för ett resonemang om hur du kan komma ur situationen som du är i, och där du känner dig ”helt låst”.

Jag tror att du är på rätt spår. Det som behövs är förmodligen att din sambo träffar en läkare eller en psykolog, som på ett respektfullt och närmast varsamt sätt kan få honom att förstå och acceptera att det kanske är så att han har känslomässiga problem som han till stor del omvandlar till kroppsliga symtom. Och att det blir till en återvändsgränd för honom.

För depression och ångest, som ofta överlappar varandra, finns effektiva behandlingar, såväl läkemedel som psykoterapier. Som dessutom numera är ganska lätt tillgängliga. Distriktsläkare är kanske den profession som har störst erfarenhet av att behandla depressioner, och många vårdcentraler numera har även tillgång till psykologer. Jag skriver detta då mitt intryck är att det för din sambo kanske kan vara ett för stort steg att gå direkt till psykolog.

Det kan också vara så att din sambo har utvecklat det som kallas hälsoångest som ett problem för sig. Hälsoångest påminner om det som tidigare kallades för hypokondri. Hälsoångest är en överdriven rädsla för att ha eller vara på väg att få en allvarlig sjukdom. Även när det inte finns några medicinska omständigheter som talar för det.

De som har hälsoångest, och som är medvetna om att det är det som hänt dem, beskriver det som att rädslan har tagit sådana proportioner att det har blivit svårt att njuta av livet, eller engagera sig i arbete, studier, eller relationer. För personer med hälsoångest är lugnande besked, från vårdpersonal eller anhöriga, sällan tillräckligt. Ibland hjälper det i stunden, men för det mesta återkommer ångesten ganska snart.

Jag vill gärna påpeka att personer med hälsoångest ska bemötas med respekt och taktfullhet; det är inte fråga om att man är ”inbillningssjuk”, att man föreställer sig, och vill ha ”sjukdomsvinster”, utan hälsoångest handlar om en genuin och påträngande ångest.

Hälsoångest är vanligt; upp till en femtedel av primärvårdens patienter söker vård för symtom utan påvisar medicinsk förklaring. Även vid hälsoångest finns det fungerade behandlingar. 

Men vad kan du då göra för att hjälpa din sambo, och dig själv? Låt mig först påpeka att du har rätt till en gräns för vad du ska stå ut med! Att din sambo troligen är orolig och nedstämd kan inte användas av honom som ursäkt för hans ”elakheter och extremt dåliga humör”.  Du har varit mycket lojal länge, och utsatt dig för mycket, är mitt intryck. Fundera på om det kanske är dags att du kräver att din sambo söker adekvat hjälp inom snart tid för sina besvär som ett villkor för att du ska stanna kvar i relationen.

Du skriver att du blir avvisad när du vill att era samtal ska handla om det som du uppfattar är det egentliga problemet, att din sambo är deprimerad, och har känslomässiga problem. Ett sätt att lättare få ett samtal till stånd om detta kan vara att du använder det som kallas Jag-budskap. Be om att få berätta om hur du ser på situationen, använd formuleringar som ”att du behöver inte hålla med men så här ser jag på saken”, argumentera inte, kritisera inte. Men berätta ärligt om din oro, och hur glad du skulle bli om han kontaktade en läkare eller psykolog för att åtminstone resonera om att det kanske finns ett samband mellan hans oro för sin kroppsliga hälsa och en bakomliggande depression eller ångest. Men att du respekterar att det måste vara hans beslut.

Säg också, tydligt men vänligt, att du vill att han inte engagerar sin mamma i detta, utan att detta förblir något er emellan. Du vill ha rollen att vara hans bästa stöd, och du vill att han respekterar detta och visar att du räcker till. Samtidigt fundera och var tydligt med att sätta gränser. Det är inte okej att vara elak mot dig för att han mår dåligt. Han har också ett ansvar och det är att söka hjälp. Man väljer inte att må dåligt men man väljer att söka hjälp eller inte.

Och ett sista tips. Det finns en bok som är en självhjälpsmanual vid besvär med hälsoångest. Den heter Tänk om jag är sjuk! och är skriven av några svenska psykologer. Den erbjuder ett tolv veckors program på egen hand, som lär ut vad hälsoångest är, vad den beror på, och hur den kan hanteras med hjälp av praktiska övningar.

Varma hälsningar och ta väl hand om dig.