3/21/2017

Arbetskamraterna glömde bort min 40-årsdag

För drygt ett halvår sedan fyllde jag 40 år och blev inte firad på jobbet. Det hade inte gjort så mycket om vi inte tidigare samma år firat två stycken nära kollegor som också fyllde 40. Vi samlade som vanligt in 50 kronor per person till presenter och blommor.

Jag har svårt att släppa besvikelsen över att jag blev bortglömd trots att det gått flera månader. För mig känns det viktigt att alla behandlas lika. Som det är nu upplever jag att jag är en mindre uppskattad arbetskamrat.

Det är möjligt att de inte kände till mitt födelsedatum, men jag har under hösten hållit en personlig presentation om mig själv, så som alla andra i arbetsgruppen och där sa jag att jag är född 1976. Så sedan ett par månader tillbaka vet de om att jag blir 40 i år, men inget har fortfarande hänt.

Om jag säger något nu kanske de springer ut och köper någon present av skuldkänslor och det skulle inte kännas bra heller.

Hur kan man gå tillväga för att komma över besvikelsen och gå vidare? Jag vill heller inte att någon annan arbetskamrat ska uppleva samma sak som jag gjorde.


Jag förstår verkligen din upplevelse, de allra flesta skulle känna sig mindre uppskattade av att bli bortglömda på det sättet. Att bli firad handlar ju inte bara om att äta tårta och få presenter. Det handlar ännu mer om precis den där känslan att vara omtyckt och viktig för dem man har omkring sig.

Vanligtvis när man upplever någonting felaktigt eller problematiskt är rådet att prata om det, till exempel ta upp det med närmaste chef. I det här fallet förstår jag verkligen dilemmat med det – att bli firad för att man sagt till skulle som du skriver sannolikt leda till att det inte känns så avslappnat och roligt för dig. Din tanke att de ansträngde sig för att de blev tillsagda kan vara svår att släppa, trots att dina kollegor säkert känner sig lite skamsna och gärna skulle vilja ställa misstaget tillrätta. Möjligen hjälper det inte så mycket, fikastunden och blommorna riskerar ändå att kännas tilltvingade om man själv påtalar det uteblivna firandet.

Så hur ska du göra? Så vida du i övrigt inte känner dig negativt särbehandlad (i så fall är det jätteviktigt att ta upp det) så kanske det här misstaget ifrån dina kollegor får sorteras just under ”oförrätterna vi utsätts för i livet”.

Ibland tycker jag det kan hjälpa att lyfta blicken och se skeenden i ett livsperspektiv: när vi går i graven kommer vi ha varit med om flera härliga upplevelser. Den där teckningen vi fick ifrån vårt barn med de första bakvända bokstäverna. Kärleksbrevet ifrån en anonym beundrare. Överraskningskalaset någon hade fixat. Den där resan. Den galna förälskelsen. Det där jobbet vi så gärna ville ha och lyckades knipa. Den bästa vännen. Och så kommer vi ha blivit sårade, besvikna och ledsna vid några tillfällen. Sveket ifrån en kompis vi litade på. Otrohetsaffären bakom vår rygg. Det tråkiga jobbet som skapade stress. Inbrottet i källarförrådet där de stal något man höll kärt. Bråket med ett syskon. Och när man blev bortglömd på jobbet då man fyllde jämnt.

Det kan kännas hurtigt ibland – rådet att ”tänka annorlunda” är svårt när allt känns jävligt. Det här är dock inte ett tänka positivt-råd. Det handlar mer om att sortera händelser och kanske försöka försonas med det som inträffat. Bli sams med händelsen, för din egen skull. Kollegorna klantade till det och glömde något viktigt. Förlåt dem för det. Det här är en av dina besvikelser i det långa livet. Det måste få kännas tråkigt, men låt det inte ta för stor plats.

Ett annat tips när man fastnar i ältande-tankar kring något (som man inte kan påverka) är att bryta det genom aktivitet. När tankarna kommer, res dig, byt rum en stund, gör något aktivt. Till exempel ta en snabb promenad, ring en kompis eller googla på en resa du vill göra till sommaren. Med en beslutsamhet i att inte låta tankarna på det inträffade få ta så mycket mer plats än det gjort hittills.

Om du ändå har svårt att släppa det inträffade kan du kanske behöva ta upp det med någon. Har du en kollega du känner sig extra nära? Det går ju att säga det på ett icke anklagande sätt. ”Jag vet ju att vi haft det ganska hektiskt allihop och min födelsedag försvann i det. Men kan vi inte äta lite tårta när jag fyller 41 istället?”

Lycka till.

Hälsningar,