3/16/2017

Svårighet att uttrycka känslor i ord

Jag är 20 år och har av och till under mina tonår gått hos olika kuratorer p.g.a ätstörningar, ångest och depression. Just nu går jag hos en på UMO som känna bra. Mitt problem, som jag tror är grunden till att jag alltid behövt gå tillbaka till någon form av samtalsstöd, är att jag har svårt att formulera mina känslor och överföra dessa i ord. Detta har blivit extra tydligt med min nuvarande kurator då både hon och jag är extremt babbliga, lite flamsiga och har nära till skratt. 

Hon triggar min uppspelta, glada sida vilket är kul men gör att det blir svårt för mig att komma till sak. Det blir mer som när jag träffar en kompis. Det här gör att jag känner att vi inte kommer någon vart, jag blir inte hjälpt och jag tappar helt riktningen och meningen med att gå dit. Har tagit upp detta och vi lade upp en plan men jag tycker inte att det har blivit bättre och tror att det är p.g.a det här problemet. 

Hon kan inget göra om jag inte klarar av att uttrycka mig ordentligt. Jag kan uttrycka mig bra i skrift så funderar på att slänga iväg ett mail till henne om detta. 

Mina frågor är: 

1. Vad kan man konkret göra för att bli bättre på att uttrycka känslor i ord? 

2. Kan detta vara anledningen till att jag alltid har behövt komma tillbaka till någon form av behandling? 

3. Kan likheterna mellan min och min kurators personlighet vara ett hinder för terapi? 

4. Kan det här problemet vara en gemensam nämnare och orsak till mina psykiska problem?



Jenny Klefbom svarar:

Jag vill inleda med att kommentera ditt sätt att uttrycka dig i din fråga, som jag tycker tyder på mycket god självinsikt och observationsförmåga. Du tar ju också upp att du har lätt för att formulera dig i skrift, och det är mitt intryck att det verkligen stämmer. Men nu ska jag försöka ge så bra svar jag kan på dina frågor.


1. Här undrar jag om det är så att du har hamnat i någon slags tankefälla, eller om det är så att jag inte riktigt förstår vad du menar. Det du önskar, och tror är viktigt för att du ska kunna må bättre, är att du vill kunna uttrycka dina känslor i ord. Menar du med detta att du har svårt att alls veta vad du känner i olika situationer? Så att du t ex inte vet om du är ledsen, sorgsen eller orolig i en viss specifik situation? Det skulle ju göra det svårt för dig att klä dina upplevelser i ord, men samtidigt tänker jag att det är just precis detta som terapi är till för; att sortera i upplevelser och förstå dem bättre, inte minst vad gäller vilka känslor de har väckt.

Eller menar du att du har svårt att prata om allvarliga saker som har hänt dig? Det tänker jag mig att du i så fall skulle kunna komma tillrätta med genom att i förväg skriva ned de händelser som du vill ta upp i din terapi, och använda det du skrivit som en slags dagordning för terapisamtalen.

Det jag dock blir mest undrande över är ditt starka fokus på just att uttrycka känslor. Det är en vanföreställning att terapi främst går ut på att ”prata om känslor”. Samtalet kan likaväl handla om vad man sagt eller gjort, vad som hänt mellan en själv och andra människor, eller vilka tankar och föreställningar man styrs av. För att inte tala om att effektfull terapi ofta har mycket mer fokus riktat framåt, mot hur man vill ha det i sitt liv, än bakåt, mot negativa saker ur det förflutna.

Men vad terapisamtalen än handlar om, så vilar ett stort ansvar på terapeuten både i att hitta ett fokus och mål för terapin, det vill säga att styra vad som är viktigt att prata om, men också att hjälpa och underlätta klientens förståelse för sig själv och förmåga att se klarare på sin situation.

Kanske, kanske bygger ditt upplevda problem alltså mest på någon slags föreställning som du har kring vad terapi är och ska vara. Eller så har jag missuppfattat det problem du tar upp.


2. Att man i ungdomen behöver förnyade samtalskontakter i takt med att livet ändras och nya problem dyker upp tycker inte jag är konstigt. Det kan t ex bero på att man i botten har en sårbarhet eller skörhet, som gör att man reagerar lite starkare än andra på de utmaningar som trots allt är jobbiga för de flesta i ungdomen, såsom att flytta hemifrån, börja jobba eller studera, få kärleksproblem osv. Du skriver inte om du har avslutat dina tidigare samtalskontakter på grund av att dina problem har upphört, men det kan ju också vara så att du helt enkelt inte var färdig med terapin de tidigare gångerna, och att det är därför du har behövt kontakta någon ny terapeut.


3. Jag är benägen att hålla med dig om att det låter som att du och din terapeut har det så trevligt ihop, och är så lika, att det skulle kunna utgöra ett hinder för att ni närmar er mer allvarliga saker och börjar ”arbeta” i terapin. Ansvaret för detta ligger på din terapeut, som måste kunna skilja mellan en trevlig pratstund och sitt arbete. Men visst är det så att även terapeuter är människor, och det är väl inte osannolikt att även hon trivs med era möten och inte alls vill hänvisa dig till någon annan.

Tills ni har kommit tillrätta med det här problemet, eller om du i stället väljer att byta terapeut, så föreslår jag att era samtal främst ska handla om hur er relation påverkar innehållet. Det är den fråga ni först måste komma tillrätta med för att samtalen ska bli meningsfulla. Samtidigt så vill jag också ta upp att det inte måste vara fel att skratta ihop med sin terapeut. Det kan också vara ett tecken på att dina problem minskat, men om det är det som är skälet är det bara du som kan avgöra.


4. Jag är inte riktigt säker på vad det är du menar skulle vara orsaken bakom dina psykiska problem; din likhet med terapeuten eller din svårighet att uttrycka känslor. Hur det än är med den saken så uppstår psykiska problem så gott som aldrig ur en enda orsak. Först och främst talar man om arv och miljö, och redan där är man inom forskningen så gott som överens om att de allra flesta psykiska problem har sitt ursprung i både arv och miljö. Och vad gäller miljöfaktorer så brukar det vara en mängd olika omständigheter, både sådana som ligger långt bak i tiden och kanske har pågått under lång tid (såsom vilka anknytningsmönster vi har med oss från den tidiga barndomen) och sådana som har hänt nyligen och kanske består av en enskild händelse (såsom att en kärleksrelation har upphört) som påverkar.

Vad som har lett fram till ditt dåliga mående är något ni kan komma in på i din terapi. Dels för att det nog är bra för att du på så vis kommer att förstå dig själv bättre, men framförallt för att du i framtiden ska kunna undvika att upprepa sådana handlingar som kanske lett till att du mått sämre igen.


Jag hoppas att jag, även om jag kanske inte har gett dig några konkreta svar på dina frågor, ändå har gett dig något att tänka vidare kring.

Slutligen vill jag också ge dig, som formulerar dig så väl i skrift, ett tips. Kanske att internet-terapi skulle vara något för dig? Den sker via mejl och chat, det vill säga skriftligt, och dessutom brukar mål och metoder vara mycket tydligt formulerade, vilket jag tror skulle kännas bra för dig.

Vänlig hälsning,