2/17/2017

Att leva med en sambo i depression

Min sambo har haft en depression sen i höstas (för andra gången). Hans mående går upp och ned, medicinering fungerar inte, men han har precis även börjat i psykoterapi, vilket jag hoppas ska hjälpa honom.

Vi är båda 24 år, vi har varit tillsammans i 4 år. Han vill hela tiden vara ifred, vill inte pussas och kramas och är hela tiden irriterad och låter inte så trevlig och gullig när han pratar med mig.

Ibland blir han även lite manisk och pratar intensivt om samhällsproblem som engagerar honom. Jag är rätt känslig och mår dåligt över stämningen, men försöker att stå ut då jag älskar honom enormt mycket och jag har hopp om att han snart ska bli bättre.

Då och då orkar jag inte bita ihop längre utan börjar gråta när jag är med honom. Han blir då upprörd och tycker det är jättejobbigt. När jag förklarar att det beror på att han i allmänhet inte är så trevlig förstår han inte riktigt, han blir mest upprörd och stänger in sig på sovrummet (jag förklarar att jag vet att det är för att han mår dåligt, men att jag ibland inte riktigt orkar och då inte kan inte hindra mig själv från att börja gråta).

Hur ska man på bästa sätt förklara för en deprimerad person varför jag är ledsen och börjar gråta (han verkar inte inse riktigt hur han är)?


Liria Ortiz svarar:

Du har det svårt nu. Ditt brev påminner mig ännu en gång om vilka svåra avväganden man ställs inför som anhörig till en partner som är psykiskt sjuk. Ett återkommande dilemma, och det som i hög grad verkar vara ditt, är att hitta en någorlunda rätt avvägning mellan att vara förstående och anpassningsbar till den andres svårigheter och att sätta gränser för vad man kan acceptera. Och inom ramen för den lojalitet och omsorg man vill visa även faktiskt få plats för de egna behoven. För det är så att en anhörig som är akut psykiskt sjuk, som din sambo, kan vara ganska påfrestande att leva ihop med. Jag tror att det är viktigt att vi är ärliga med detta, och förhåller oss till situationen utifrån det.

Du har nog rätt i att din sambo inte ”inser riktigt hur han är” i sitt beteende gentemot dig. Din sambo är deprimerad, och depression i egentlig mening är något väsentligt mer än den nedstämdhet och oro som de flesta av oss har upplevt emellanåt, och som är en del av livet. Depression är något djupare och mer ingripande. Den förändrar en persons sätt att uppleva sig själv och andra, sättet att vara och bete sig. Och det du berättar om din sambos irriterade och avvisande sätt kan vara ganska framträdande symtom hos många deprimerade personer.

Men låt på en gång säga att visst kan du ställa krav på att han ska bete sig annorlunda. Om detta finns en hel del oklarheter, och närmast missuppfattningar. Jag tror att det är rimligt att vi normaliserar hur man som anhörig ska relatera till en närstående som är psykiskt sjuk. Det behöver inte vara annorlunda än hur vi beter oss och kommunicerar i andra nära relationer. Det är högst rimligt att du förväntar dig ett respektfullt bemötande från din sambo även nu. För honom kommer det att kräva en större ansträngning än tidigare på grund av hans depression, men det är klart att han kan klara av det om han vill.

Att agera ut ilska, och att dra sig tillbaka, kan vid en depression ge en tillfällig lindring, och är i den meningen ett förståeligt beteende, men det är trots detta något som man ska sätta gränser för. Sjukdomen får inte bli en accepterad förklaring om varför man är otrevlig.

Jag tycker att det är rimligt att du berättar för din sambo på ett varsamt men ändå tydligt sätt hur hans beteende gör dig ledsen, och att du vill ha en förändring. Säg detta i Jag-form; berätta vad han gör som gör dig ledsen, utgå från vardagliga händelser, och säg hur du vill att han istället skulle säga och göra. Säg att du älskar honom, att du förstår hans svårigheter, men att du ändå behöver att han beter sig annorlunda.

Om din sambo börjar förändra sig utifrån dina önskemål är en fortsatt roll för dig att på ett aktivt sätt uppmärksamma detta, och visa din uppskattning; du använder dig då av det som inom psykologin kallas positiv förstärkning. Det är ett sätt att reagera på en annans person beteendeförändring som gör att personen både fortsätter med det nya beteendet, och lägger till mer i samma riktning.

Du skriver inget om att du har stöd av andra. Jag tror att det skulle vara till stor hjälp för dig. Hitta gärna någon eller några kloka personer i din omgivning som du öppet och tryggt kan prata med om er situation. Visst kommer det att förmodligen bli bättre för din sambo, men behandlingseffekterna kan dröja ett tag.

Jag tror också att du ska vara uppmärksam på risken för att du av skuldkänslor dras in i en roll som egentligen inte är din, och som kan leda till att du försummar dig själv. Det är inte din roll att vara ”samtalspartner” eller ”vårdare” av din sambo. Han verkar vara väl omhändertagen av sjukvården. Mitt råd till dig är du ser till att du har egen tid, och ger plats för det professionellt och privat som engagerar dig och som är viktigt för dig. I det läge som du är i kan studier, arbete, och vänner vara det som gör att du mår bättre, och får den balans i livet som du både behöver och förtjänar.

Och ett sista tips. Besök gärna http://www.anhoriga.se/ som är en sajt för anhöriga, bland annat till personer som är psykiskt sjuka. På sajten finns fakta om rollen som anhörig, och vilket stöd som finns att få. Regeringen gör i år (2017) en stor satsning på stöd till anhöriga till psykiskt sjuka, och sajten är en del i denna satsning.

Ta väl hand om dig!