     
|
2009-12-17
För ett tag sedan hade jag anledning att ögna igenom en trave självhjälpsböcker som byggde på KBT. De handlade om hur man till exempel ökar sin självkänsla, blir kvitt sina fobier, minskar sin stress och får bättre sömn. Allihop var instruktiva och tillhandahöll övningar för att läsaren på egen hand skulle kunna ta tag i sina problem.
Man kan ha stor användning av konkreta verktyg som är baserade på vetenskapligt beprövade metoder. Jag har själv i stunder av oro funnit välbehövlig struktur i Ångest: så-funkar-det-böcker. Men det var något störande, gemensamt drag som framträdde när jag läste så många efter varandra.
Det dröjde innan jag kom på att det var själva tilltalet. I nästan varje psykologisk självhjälpsbok nuförtiden låtsas författarna tala direkt till just mig genom att dua mig. Jag minns tydligt första gången jag reagerade på det i radio. Det är massor av år sedan, i ett program från Karlstad där programledaren avvek från den då allmäna Ni-normen och istället sa ”Du lyssnar på... ” Som om han för en enda sekund inbillade sig att jag var den ende lyssnaren i det ögonblicket.
Det var inte så att jag tyckte det var oartigt att bli duad av någon jag inte lagt bort titlarna med (i min ålder är det ju snarast tvärtom; att jag blir sårad om en ung receptionist eller servitör niar mig). Däremot kändes det klibbigt med ett anspråk på samhörighet som det så uppenbart saknades täckning för.
Avsikten med att säga Du till läsaren är säkert god. Det handlar om att jag ska känna mig tilltalad genom att skapa en känsla av intimitet och utvaldhet. På så sätt ska jag bli öppen för budskapet, följa instruktionerna och bli kvitt mina problem. Men det fungerar inte så bra på mig. Det finns något djupt oäkta med den sortens personliga tilltal.
Jag får samma allergiska reaktion när okända människor stoppar in mitt förnamn i en uppmaning (eller i ett brevhuvud). -Per, du har säkert många gånger tänkt att... Nix! Icke! De kunde lika gärna lägga handen på min axel för att hålla mig kvar i deras konstlade förtrolighet. Det förment personliga får motsatt effekt och blir oavsiktligt opersonligt.
Efter att ha slagit igen den sista boken kände jag ett starkt sug efter en riktigt välskriven roman. En där jag kunde få mobilisera min kapacitet att leva mig in i huvudpersonernas liv och öden och den vägen hämta kraft och inspiration att ta itu med mitt eget.
Kanske är det i kombination med alla nyttiga verktyg och instruktioner som det där du-tilltalet får mig att sakna mötet och känna mig ensam i verktygslådan. Problemet är inte ett Du för mycket. Det är ett Jag för lite.
Leg psykolog, leg psykoterapeut
