Krönika

 

2009-10-23

Våndan att söka hjälp

En vintereftermiddag i mitten på 1980-talet kom Göran, min dagmammas make hem med en blödande tumme. Han hade kört snöslunga på skridskorinken och fått stopp i maskinen och stuckit in sina fingrar. Göran åkte såklart inte in till sjukhuset direkt, och det slutade med att han bara fick kvar en stump till tumme.

Jag växte upp i Jämtland och sedan dess har jag hört många historier om norrlänningar som inte sökt hjälp ens när de huggit sig själva i benet. En bekant sköt sig själv i foten men fick syn på ett färskt lodjursspår och fortsatte jakten.

Det är lätt att raljera över den norrländske mannens ovilja att söka traditionell sjukvård, en kliché som det trots allt ligger en del i. Lite lustigt i sammanhanget är att många jämtar går till homeopater och trollpackor i större utsträckning än i många andra delar av landet.

Men historien om Göran tycker jag illustrerar något allmänt. Våndan och svårigheten att söka hjälp. I dagens individfokuserade samhälle förväntas vi klara oss själva och ta hand om oss. Må bra och göra medvetna val.

De flesta stadsbor inklusive mig själv skyndar idag till doktorn så fort vi får ont i halsen men inte när vi mår psykiskt dåligt. Våndan av att söka hjälp och stöd är en tröskel vi behöver komma över.

Det finns psykologer och psykoterapeuter att gå till, ändå drar sig många för att erkänna för sig själva och andra att de är i behov av hjälp. Eller snarare förståelse och en smula tröst.

Motståndet att ta tag i problem hör till mänsklighetens märkligare fundament. Likt enorma finlandsfärjor driver vi på i samma riktning oavsett om det handlar om individer, organisationer eller hela länder. Invanda mönster fjättrar oss. Illusionen om det beständiga och vår förmåga att tränga undan och förneka små problem gör att vi kör på, och hamnar fel.

Först när det blir kris eller katastrof vaknar vi människor till liv och med stor frenesi försöker vi förändra oss och vår omgivning. Men då är det många gånger för sent.

Vårt lutherska arv gör att vi fått lära oss sedan dagis att bita ihop och inte gråta. Jantelagen har gett oss inställningen att ”du ska inte tro att dina problem är tillräckligt svåra för att någon bryr sig om dem”. Skuld och känslan av misslyckande gör att vi söker hjälp och perspektiv på vår livssituation först när allt gått åt helvete.

Om det är något jag skulle vilja förmedla till dig som funderar på att söka hjälp, är att du är modig. Att be om hjälp eller feedback är att ta ansvar. Gör du det på ett tidigt stadium finns det större möjlighet för dig att vända på skutan. Att hitta en annan väg i din livssituation.

Många gånger behövs det bara en vänlig knuff, någon som håller din hand när du tar en ny riktning i livet. Kan du se dig själv i spegeln om tio år och veta att du inte försökte förändra ditt liv? Jag kan det inte.

Jonas Mosskin